Debatt
Utbildning
12 januari 2019 kl 05:05

Skolan är ingen fabrik, eleverna inga kugghjul

Skolans ramverk är för snävt. Fördelningen mellan skolans ansvar och elevens är skevt och krävande. Men eleven är – eller bör inte vara – vare sig en maskindel eller en kund på en marknad, skriver gymnasieläraren Henrik Birkebo. 

Det här är en opinionstext

Alla har vi sett Peter Tillbergs klassiska målning ”Blir du lönsam, lille vän?” (fr. 1972) - eller kanske snarare har vi sett bilder av hans målning i någon tidskrift (själva målningen är förresten 3 x 2 meter och Tillberg själv inspirerades av en progglåt med liknande titel ett par år tidigare). Ironin i målningens titel är givetvis avsiktligt menad, med udden riktad mot en människo- och samhällssyn av strängt materialistisk och utilitaristisk art. Det är inte den sortens tavlor som väcker visioner annat än anti-visioner: så här vill vi väl ändå inte ha det? Inte vill vi leva i en dystopi, väl?

Ändå är det så lätt att hamna just där. Allra helst vill vi ju bara ha fred på jord och ökad välfärd åt alla – samt så klart ett hållbart klimat. Dylika förhoppningar tycks ju vara helt legitima mål som vi alla kan komma överens om, och det är på skolan som samhällets samlade hopp projiceras. Det är emellertid precis här som det skär sig. Många verksamma inom skolans värld upplever nämligen att skolan blivit en industri, en fabrik, som inom en stipulerad tid förväntas producera färdiga medborgare och medarbetare, homo economicus, fullt förmögna att senast vid tolv års ålder lägga upp en egen pensionsordning.

Enligt de kortsiktiga ekonomiska kalkylernas logik förefaller det högst rimligt att skolan så att säga ”levererar”: Framtida kompetensförsörjning måste säkras, mobbing på nätet och in real life avvärjas, fysisk och psykisk ohälsa förebyggas, religiös extremism stillas – och sedan var det ju det där med miljön igen. Och demokratin. I detta hyperindividualismens tidevarv ska skolan på något mirakulöst sätt vara det kitt som fogar samman alla lösa fragment.

Ironin i Tillbergs målning hade framstått ännu klarare ifall även klassens lärare hade varit med på bilden. Ja, man skulle till och med kunna tänka sig en parallell målning med enbart skolans personal. För det är detta som är pudelns kärna. När lärare och rektorer upplever att det ramverk inom vilket de är satta att verka är för snävt har vi skapat ett universum som inte rymmer den sanna människan.

Ett för snävt ramverk kännetecknas bland annat av att ansvarsfördelningen – den mellan skolans ansvar respektive elevens eget ansvar – är skev, och att saker och ting inte medges ta den tid de faktiskt tar. Eleven är – eller bör inte vara – vare sig en maskindel eller en kund på en marknad.

Underligt nog kan det ändå bli så som Marilynne Robinson så träffande formulerar det: ”I de blindas rike kan den enögde tyckas lida av vanföreställningar” (Vad gör vi här?). Den som - åtminstone tidigare – exempelvis hävdat att vi har problem med betygsinflation har typiskt uppfattats som en sten i skon. Skolan förväntas leverera goda betyg, och utifrån den onyanserade betygsstatistiken dras slutsatser och görs rankningar – ett utanpåverk som för den insatte framstår som häpnadsväckande i all sin dumhet.

En utmaning för oss torde vara att omformulera de högt ställda målen. Vi vill inte leva i en dystopi, medan utopi är – som namnet antyder – en orimlighet. En del av de mål vi satt upp idag förefaller dock utopiska. Tankesmedjan Balans har genomlyst samtliga kommuners budgetar och visar på hur ohållbara dessa är i sin obalans mellan högt ställda krav och minskande resurser (kallas vanligen ”effektivisering”). Här behöver ske en fullständig omvärdering på kommun- och huvudmannanivå.

På en mer – kanske filosofisk eller värdemässig – nivå behöver vi se över vilka metaforer vi väljer när vi talar om skolan, elever och lärare. Skolan är ingen fabrik och eleven är inte vare sig ett kugghjul eller en egocentriskt kalibrerande konsument och kund. Eleven är elev. Vad gäller läraren kan var och en få reflektera över sin egen roll och personlighetstyp, så länge den bara resonerar i en humanistisk tradition. Själv föredrar jag den som dirigent, och jag jobbar inte på ackord. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.