Debatt
Friskolor
1 december 2015 kl 13:34

Denna artikel publicerades för 5 år sedan

Svårt förhindra religiösa skolor i vårt samhälle

Den svenska varianten med statligt finansierade ”privatskolor” är en självmotsägelse. Skolor som drivs med statliga medel är knappast fria. Ett land som respekterar religionsfrihet borde kunna tillåta fristående skolor finansierade via avgifter och donationer, menar sociologen Kjell Magnusson.

Det här är en opinionstext

Kjell Magnusson
docent i sociologi, f d universitetslektor vid Hugo Valentin-centrum, Uppsala universitet

Våren 2001 deltog jag i en konferens i New York. En dag tog jag mig till stadsdelen Williamsburg i Brooklyn, centrum för 50 000 chassidiska judar. Här hade spillror av överlevare 1946 börjat återskapa en östeuropeisk Shtetl.

Det var påsk och familjer flanerade längs gatorna klädda i högtidsdräkt. Döttrarna i långärmade klänningar, småpojkarna i mörkblå byxor, vit skjorta och svart kalott, deras mödrar med huvudduk eller peruk. Männen var klädda enligt seden i den grupp de tillhörde. Vissa hade svarta kaftaner och hattar; andra bar knäbyxor, vita strumpor, silkesbroderade rockar och pälsmössor.  

Från synagogorna hördes bönerna och sången; grupper av barn stojade och grälade på jiddisch, ett språk som utrotats i Europa, men här utgjorde en levande verklighet. 

Det slog mig att något sådant aldrig vore möjligt i ett land som Sverige. Det första problemet skulle vara skolan. Ernest Gellner skriver i sin bok om nationalism att en kulturell grupps möjlighet att reproduceras är beroende av förmågan att upprätthålla ett eget skolsystem.

Den hade man i det här fallet. Från samhällets sida krävdes undervisning i engelska och vissa andra ämnen, i övrigt utformade man läroplanen efter eget gottfinnande.

Jenny Sonesson ställde nyligen den principiellt viktiga och relevanta frågan om man kan ha religiösa friskolor? Jag håller med om att det är tveksamt, men av andra skäl. Den svenska varianten med statligt finansierade ”privatskolor” är en självmotsägelse. Skolor som drivs med statliga medel är knappast fria. Inte minst är det märkligt att i religiösa skolor särskilt granska religionsundervisningen. Ett land som respekterar religionsfrihet borde kunna tillåta fristående skolor finansierade via avgifter och donationer.

Att oroas över att en katolsk, judisk eller muslimsk skola lägger alltför stor vikt vid religion eller pryds av religiösa symboler är i ett europeiskt perspektiv unikt.  

Ett viktigt argument för Jenny Sonesson är att grundskolan bör vara sekulär och hon utgår från att så är fallet. Tyvärr, får man säga, har hon inte helt rätt. Enligt läroplanen är undervisningen icke konfessionell, men vilar ändå på en ”etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism”.  

En sekulär grundskola kan inte vila på ”kristen tradition” och om den gör det kan den inte vara en skola för alla i dagens Sverige. Skrivningen kan bara förekomma i ett land där en tidigare statskyrka är skild från staten, men styrs av politiska partier utan att detta väcker uppseende.

Skolans uppgift är att förmedla kunskap men det är högst osäkert om den kan uppfostra människor. Själv gick jag i en skola med kristendomsundervisning och morgonbön; den producerade fler ateister än kristna. På samma sätt var eleverna i socialismens Östeuropa immuna mot skolans marxistiska ideologi. Individens livshållning grundläggs i familjen och upprätthålls i interaktion med likasinnade. 

Det finns alla skäl att betona skolans kunskapsfunktion samt markera en strikt religiös och ideologisk neutralitet. Enklast sker detta genom att förstatliga skolan och tillåta fristående egenfinansierade skolor.

Det är svårt att se hur man skall kunna förhindra konfessionella skolor. I ett mångkulturellt samhälle med omfattande invandring bör även jämlikhet mellan grupper och kulturer respekteras, vilket innebär en klar åtskillnad mellan integration och assimilation på majoritetens villkor. Judarna i Williamsburg lever sida vid sida med andra. De vill behålla sin egenart, men utgör de därmed ett hot?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 1 december 2015 kl 13:34
Uppdaterad: 1 december 2015 kl 15:49

Skribent

Kjell Magnusson
docent i sociologi, f d universitetslektor vid Hugo Valentin-centrum, Uppsala universitet