Debatt
Skog
21 februari 2019 kl 19:00

Skogsägare chanslösa när staten vill ha marken

Rätta dig i ledet eller ta strid mot en mäktig motpart. Staten tar till ovärdiga metoder när den vill komma åt enskildas skogsmark. Inskränkningar av äganderätten får inte gå till på det här sättet, skriver centerpartisterna Helena Lindahl och Peter Helander.

Det här är en opinionstext

”Vi hade inte så mycket att välja på. Godtog vi inte erbjudandet hade vi varit tvungna att stämma staten.”säger André Danielsson, den ena halvan i ett brödrapar från Gagnef i Dalarna, om processen där Länsstyrelsen i Dalarna har bildat ett naturreservat som bland annat inkluderar deras mark.

När Dalademokraten talar med bröderna ger dessa uttryck för ett missnöje med motpartens förhandlare och värderare. Exempelvis invänder man mot myndighetens beskrivning av att området är orört, trots att det finns synliga gallringsvägar och körspår.

Efter förhandlingar, som tagit ett och ett halvt år, och där man menar att myndigheternas bud varit skambud valde bröderna Danielsson till slut att acceptera ett förbättrat bud. Inte för att det var bra, utan för att alternativet skulle kunna vara så mycket värre.

Att acceptera ett ”underbud” är alternativet till att ta risken med en juridisk process mot staten där man riskerar att till slut stå med stora lån, kostnader för rättsprocessen och två obrukbara skogsfastigheter.

Tidigare har exempelvis pensionären Lennart Östlund, från Möklinta i Västmanland, utsatts för snarlika påtryckningar för att släppa ifrån sig delar av den skog som hans släkt brukat i 400 års tid. En skog som han ärvde av sin morfar med löftet om att ta hand om den och aldrig sälja den.

Detsamma kan sägas om ägarna av fjällnära skog i framförallt Västerbotten. Dessa har å ena sidan förnekats rätten att avverka – vilket i praktiken innebär att staten tar över beslutanderätten runt skogen – samtidigt som man erbjudits noll kronor i ersättning.

Fallet med fjällnära skog befinner sig just nu i en rättsprocess där markägarna vunnit i första instans, men staten har dessvärre via Kammarkollegiet valt att överklaga och förlänga osäkerheten för personerna som hamnat i kläm.

Det som dessa fall har gemensamt är att ändamålen tillåts helga medlen. Offentligheten verkar hantera ärenden med en modell där ett syfte anses vara angeläget – i detta fall att bilda reservat. Då blir metoden för hur man uppnår målet underordnat.

I praktiken driver man då två resonemang: Å ena sidan är skogen för värdefull för att brukas och måste därför skyddas. Å andra sidan vill man betala så lite som möjligt.

I kläm hamnar enskilda privatpersoner som förvaltar ett arv, har investerat sina livs besparingar eller tagit stora banklån och ställs inför valet att godta det som myndigheterna lägger på bordet eller genomleva en uppslitande och psykiskt påfrestande juridisk process som kan sluta med ekonomisk ruin.

Modellens trovärdighet blir minst sagt tveksam när skogsägare, som gör avkall på sin mark, upplever att frivilligheten i praktiken handlar om att välja att rätta sig i ledet eller ta strid mot en mäktig motpart. Det senare alternativet utgör i praktiken en påtryckningsmetod.

Att uppnå frivilliga avsättningar mot intrångsersättning är i grunden en god tanke, men minst lika viktigt är hur denna frivillighet uppnås. Att staten via sina myndigheter och en aldrig sinande ström av skattepengar ställer enskilda individer, som inte gjort något fel, inför ett sådant val är inte i proportion till vad man vill uppnå.

Äganderätten är – eller borde åtminstone vara – en grundbult som ger trygghet till investeringar och ägande. Då måste inskränkningar av äganderätten, även för angelägna syften, ske på ett sådant sätt att människor inte upplever att staten kör över enskilda individer och med tvång tilltvingar sig egendom och i värsta fall lämnar över notan till den drabbade.

Att uppnå frivillighet via påtryckningar mot människors vilja är inte värdigt Sverige.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.