Välfärden

SKL:s optimism är inte verklighetsförankrad

Underskotten växer i kommunerna – och problemet är inte bara finansiellt, skriver Jakob Heidbrink som tvivlar på SKL:s effektiviseringsoptimism och förordar att staten minskar sin omfattning och ambition. 

Kanske borde partierna försöka förlora höstens val, kan man konstatera när man läser DS granskning av den kommunala ekonomin framöver. Den som tar makten kommer nämligen att behöva handskas med en synnerligen krass ekonomisk verklighet. Under kommande mandatperiod saknas 62 miljarder kronor till skola, vård och omsorg.

SKL:s lösning är enligt chefsekonomen Annika Wallenskog att hitta ”nya sätt att arbeta, digitalisera och bli effektivare”. Samma optimism hörs från Agneta Jöhnk, chef för arbetsgivarpolitiska avdelningen på SKL. Häromveckan, när en en rapport om rekryteringsbehoven i offentlig sektor framöver presenterades, sade hon:

Genom att utnyttja tekniken bättre, att fler anställda arbetar heltid och att fler medarbetare jobbar ett par år längre kan rekryteringsbehovet minskas med runt 180000 personer de kommande tio åren.

180000 låter som en rejäl effektivisering, men då ska man komma ihåg att samma rapport talar om att behoven ökar med knappt 200000 personer samt att 300000 personer väntas gå i pension. De facto söker alltså den kommunala sektorn cirka 320000 nya medarbetare och det förutsatt att optimismen avseende effektiviseringsmöjligheterna verkligen är befogad. Att SKL på sin sajt rubricerar nyheten med orden ”Förändrade arbetssätt minskar rekryteringsbehoven” är ett skolboksexempel på förskönande omskrivningar. ”Förändrade arbetssätt minskar de enorma rekryteringsbehoven en smula”, vore en mer rättvisande rubrik.

Man kan dessutom tvivla på verklighetsförankringen i denna rationaliserande optimism. Digitalisering i all ära, men den kräver en nivå av administration, kompatibla system och varsam hantering, som hittills inte varit mera framträdande i den offentliga sektorn. Den utökning av den statliga övervakningsapparaten som detta skulle behöva medföra, vill jag inte ens tala om. Den effektivisering som SKL talar om låter mycket som ytterligare en skjuts framåt för administrations- och övervakningssamhället, om den nu över huvud taget är möjlig att åstadkomma.

Underskotten och tvivlen avseende utrymmet för effektiviseringar är dock bara två aspekter. Problem finns också på personalsidan, alltså i att hitta de där 320000 nya kommunalanställda. Det är ju inte så att vi har ett överflöd av kompetent personal: skolan är det tydligaste exemplet, där behöriga lärare saknas i stor utsträckning, men detsamma gäller för vården och socialtjänsterna. Och nej, det finns inte en app för allt.

Istället måste lösningen vara att minska statens omfattning. Fokusera på nattväktarstaten och det som är kärnan i välfärdsstaten. Minska löften om att staten ska kunna lägga livet till rätta i stort och smått.

Annars riskerar vi nämligen att taket ramlar i huvudet på oss alla, att de reformer vi inte vill genomföra frivilligt sker genom att det allmänna helt enkelt når gränsen för sin förmåga – en sorts systemkollaps.

Den som är mån om välfärdsstatens långsiktiga överlevnad har all anledning att börja tala med dem som av princip är emot välfärdsstaten; den som förespråkar statlig ramstyrning har all anledning att börja tala med dem som inte vill att staten ska ingripa i ekonomin över huvud taget. Endast på det sättet kan nämligen båda sidorna få något av det de vill ha utan att någon sida kan få allt, och då kan den viktiga kärnan i det allmännas förvaltning bevaras.

Men givet den politiska debattens nuvarande förmåga till nyansering och kompromiss håller jag inte andan: det här lär bli sämre innan det blir bättre. 

 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Debatten på webben – nyheterna i tidningen

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.