Debatt
Gängkriminalitet
14 oktober 2016 kl 05:45

Denna artikel publicerades för 3 år sedan

Skjutvapenvåldet ökar – värst i Malmö

Skjutvapenvåldet ökar i Sverige och Malmö är värst drabbat. Det finns kunskap att utgå ifrån om vi på allvar vill minska våldet. Men utan att ta reda på vad som fungerar kommer vi få svårt att uppnå någon verklig förändring.

Det här är en opinionstext

Manne Gerell
doktorand i kriminologi vid Malmö högskola

Skjutvapenvåldet ökar i Sverige, och skjutningar verkar vara betydligt vanligare i Sverige än i våra grannländer. Ökningen av skjutvapenvåld har av BRÅ visats vara kopplad till utsatta bostadsområden, där kriminella nätverk har stor inverkan på lokalsamhället.

Skjutningarna är ofta kopplade till dessa kriminella nätverk både avseende offer och förövare, men de senaste åren har flera uppmärksammade mord eller mordförsök utsatt tredje person för skada eller fara.

Politiker från alla håll och kanter utlovar krafttag mot skjutningarna, och mycket har också gjorts, men samtidigt verkar ibland den svenska debatten ta plats i ett vakuum där forskning från länder som har större erfarenhet av detta problem sällan verkar vara känd. 

I USA är problemet med skjutvapenvåld mycket värre än i Sverige. År 2014 dödades 3,4 personer per 100 000 invånare i landet med skjutvapen, och i de värsta drabbade städerna som Baltimore kan siffran nå över 45 per 100 000 invånare. Det kan jämföras med svenska storstäder, där Malmö är värst i klassen med en siffra på i genomsnitt cirka ett skjutvapenmord per år och 100 000 invånare, medan nivån för hela Sverige är cirka 0,3. 

I USA finns därmed av naturliga skäl också mycket forskning kring metoder för att minska problemen med skjutvapenvåld. Det är långtifrån säkert att dessa metoder skulle fungera lika bra i Sverige, men när politiker nu säger sig beredda att satsa för att minska problemen framstår det som en god utgångspunkt att utgå från den forskning som faktiskt finns.  

Den metod som uppvisar starkast stöd i forskningen när det gäller att minska våldet i utsatta områden kallas fokuserad avskräckning, och bygger på att identifiera de individer som är mest aktiva i kriminella nätverk och sätta in insatser mot dessa. 

En grundläggande komponent är ofta ett möte som gängmedlemmar kallas in till, där deltagare från lokalsamhället (exempelvis religiösa samfund, föreningar) kommunicerar att våldet inte accepteras, polisen kommunicerar att de som fortsätter med våld kommer att lagföras, och socialtjänsten kommunicerar att stöd kommer att finnas tillgängligt för de som är beredda att lyssna till budskapet. Dessa möten följs upp, och det budskap som kommuniceras av polis, social och lokalsamhälle repeteras. 

En annan metod som har fått stor spridning utgår från ett folkhälsoperspektiv där våld ses som en epidemi vilken måste stoppas. Även här involveras lokalsamhället för att förändra normer, men ett stort fokus riktas också på medlare som ska förhindra att våld utbryter när konflikter uppstår. 

Dessa medlare är ofta före detta tungt kriminella med förmåga att kommunicera med gängen på ett trovärdigt sätt. Denna metod har ett betydligt mer blandat stöd i forskningen, men tenderar att uppvisa vissa positiva resultat. 

Detta är bara två metoder, och till exempel har kognitiv beteende terapi (KBT) också uppvisat goda resultat på kort sikt. Poängen här är att det finns kunskap vi kan utgå från om vi på allvar vill minska skjutvapenvåldet. I framtiden måste vi också bli bättre på att utvärdera de insatser som görs i Sverige. 

Faktum är att väldigt få av de insatser som görs i dagsläget av polis, kommuner och andra aktörer någonsin utvärderas på ett tillförlitligt sätt, och utan att ta reda på vad som fungerar kommer vi också att få svårt att uppnå någon verklig förändring. Finns viljan hos Ygeman och andra ansvariga att verkligen satsa på att minska skjutvapenvåldet? 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 14 oktober 2016 kl 05:45
Uppdaterad: 14 oktober 2016 kl 09:37

Skribent

Manne Gerell
doktorand i kriminologi vid Malmö högskola