Nytt system för skatteutjämning Skatteutjämningsförslaget

Skillnaderna består trots kostnadsutjämning

I dag skiljer det sex kronor per hundralapp mellan Sverige lägsta och högsta kommunalskatt. Skillnaden skulle kanske kunna minska med någon krona om vårt kostnadsutjämningsförslag genomförs, skriver Håkan Sörman, regeringens särskilde utredare, och Anders Norrlid, huvudsekreterare.

Replik. Tre ledande kommun- och landstingspolitiker har skrivit kritiska inlägg med anledning av vårt förslag till ny kostnadsutjämning. Till en del kanske denna kritik kan förklaras av att Dagens Samhälles rubrik för sin artikel om vårt förslag var ”Rika kommuner ska ge mer till de fattiga”, vilket lätt leder tankarna till inkomstutjämningen.

Kostnadsutjämningen som vi har utrett fördelar pengar efter de strukturella förutsättningar som påverkar verksamhetskostnaderna. Det finns därför kommuner där befolkningen har en hög genomsnittlig inkomst som vinner på våra förslag, till exempel Danderyd, och kommuner med låg genomsnittsinkomst som förlorar på våra förslag, exempelvis Hofors. Vi vill gärna kommentera en del av de synpunkter som förts fram.

Paul Lindqvist, avgående landstingsråd i Stockholms län, menar att vi är Stockholmsfientliga eftersom vi inte föreslår en särskild tunnelbanevariabel. Vi gör det inte av det enkla skälet att det skulle strida mot systemets grundprincip att utjämningen inte ska vara påverkbar så att man själv kan styra vilket utfall man får och låta andra kommuner och landsting betala.

Vidare skriver han att ”denna utredning, i likhet med alla tidigare utredningar, inte tar någon större hänsyn till de merkostnader som en storstadsregion har.” Det är ett ganska överraskande påstående eftersom vi som första utredning föreslår just det. En variabel införs som ger Stockholms läns landsting en miljard kronor för kostnader för långvarig befolkningsökning – en miljard som får bekostas av alla andra landsting.

Han är inte heller nöjd med vår revidering av hälso- och sjukvårdsmodellen som slår negativt i Stockholms län. Det beror till stor del på att statistiken har uppdaterats med aktuella data  det tar bort en miljard för landstinget. Sedan försvinner ytterligare en miljard i bidrag då vi inte tycker att man ska ha en socioekonomisk utjämning som grundar sig på hur många som bor i flerfamiljshus, utan i stället använda utbildning som grund.

Utbildning är en av de faktorer som har starkast samband med folkhälsa, men är över huvud taget inte en parameter i dag. Genom dessa förändringar blir Stockholms läns landsting nettobetalare i systemet  i dag är man bidragstagare. Men i förhållande till andra landstings blir avgiften inte särskilt hög  i nivå med till exempel Halland och hälften av vad Uppsala län betalar per invånare.

Ekerös kommunstyrelseordförande Adam Reuterskiöld tycker att vårt förslag ”straffbeskattar” tillväxtkommuner och hänvisar till att Stockholmsregionen är en av Europas snabbast växande områden. Återigen  vi föreslår alltså en variabel för regioner med stark befolkningstillväxt  något som enbart skulle gynna Stockholms län med en miljard kronor. Det bör också noteras att kommunerna i Stockholms län även med vårt förslag totalt sett är bidragstagare. I dag är 20 av 26 kommuner bidragstagare  med vårt förslag blir det 21 stycken och en av dem är för övrigt Ekerö. 

Kommunstyrelsens ordförande i Vellinge, Carina Wutzler, menar uppenbarligen i sitt inlägg att man inte ska ha något utjämningssystem över huvud taget. Det är en rätt ovanlig synpunkt. Sverige har haft någon form av kommunal utjämning i hundra år, det är också det vanliga i jämförbara länder. Oavsett detta så var vårt uppdrag att göra en översyn av kostnadsutjämningen.

Hon skriver vidare att vi föreslår en ny variabel för flyktingmottagning. Det är fel. Om man har en stor flyktingmottagning, något Vellinge inte har, så fångas det däremot i de variabler av socioekonomisk art som vi föreslår för bland annat förskolan och i den nya delmodellen för Komvux.

Därutöver påstår hon att vi inför en ny variabel som hon kallar ”glesbygdskommuner med långa avstånd”. Självfallet har inte vår utredning kommit på att man ska ha med gleshet som faktor i kostnadsutjämningen. Det har varit en av de grundläggande delarna, vid sidan av befolkningsstruktur, i systemet i alla år.

Vad vi har gjort är att räkna upp en del kostnadsersättningar som varit oförändrade under lång tid, vissa i 30 år. Det går heller inte att som Carina Wutzler säga att tillväxt inte beaktas i systemet. Vid snabb ökning av antal barn och unga utgår sedan ett antal år en merkostnadsersättning avsedd att täcka höga avskrivningar i nya anläggningar. Investeringsutgifter ska naturligtvis inte utjämnas eftersom det bara är avskrivningarna som belastar resultaträkningen.

Slutligen: I dag skiljer det sex kronor mellan den kommun som har högst respektive lägst skatt. Om vårt förslag genomförs kanske denna skillnad kunde minska med någon krona. Men är det verkligen rimligt att tro att den kvarvarande skillnaden enbart beror på skillnader i ambitionsnivå och hur effektivt man bedriver verksamheten? Vi tror inte det  även med utjämningssystemet är det nog så att många kommuner och landsting tvingas ta ut en högre skatt trots att man har en sämre service än många andra med lägre skatt.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.