Programmet Kalla fakta i TV4 har tagit fram de röda siffrorna på hur många de är; hemmasittarna. Minst 5 500 elever, varav en fjärdedel i låg- och mellanstadiet, det är en i varje skola. Vi tror att de är fler. Nu vill vi lyfta fram huvudmännens avgörande ansvar för situationen.
Orsakerna till elevers frånvaro är många, men den lavinartade ökningen under senare år är ett direkt resultat av nedläggningen av särskilda undervisningsgrupper 2011-2012. Målet var en inkluderande skola, ansvar delegerades till rektorerna, kommunerna sparade pengar men kompetensen slogs i spillror.
De huvudmän som lyckas med sitt styr- och ansvarsuppdrag skaffar sig kompetens för att kontrollera, analysera, utvärdera och följa skolornas arbete. Skolinspektionens granskning från 2015 visar dock att bara en av sex huvudmän hade tydliga mandat och rollbeskrivningar av huvudmannens respektive skolledarens ansvar.
Alltför många huvudmän är inte uppdaterade på att skollagen skärpts 2016 och att de är skyldiga att betala extra resurser till stöd också i undervisningssituationen. Det finns också en utbredd missuppfattning att skolor enligt lag är skyldiga att orosanmäla skolfrånvaro till socialtjänsten. Ansvaret för att lösa skolans bristande förmåga till anpassningar är inte socialarbetarnas, det är huvudmännens.
All forskning och beprövad erfarenhet visar också att tidiga insatser är avgörande. Skolor måste ligga steget före och kunna agera direkt. Det handlar bland annat om att se till att de har systematisk och omedelbar uppföljning av all frånvaro, hälsobefrämjande arbete, tydliga strukturer för samverkan mellan myndigheter samt överlämningar vid stadiumbyten.
Elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, npf, är kraftigt överrepresenterade i gruppen elever som slås ut i skolan. Det handlar om en strukturell diskriminering eftersom de tvingas till skolan på villkor som är omöjliga för dem. Svårigheterna syns inte utanpå och grundliga kartläggningar behövs för ett tidigt och adekvat stöd i stället för som ofta i dag – moraliserande omkring vad eleven borde klara. Att pressa och tvinga redan stressade och överbelastade barn leder till ångest, som, när den lägger sig ovanpå de ursprungliga svårigheterna, riskerar att göra eleven till hemmasittare.
Läs också
Vi uppmanar huvudmän att sätta eleven i centrum och anta ett elevperspektiv. Våga lita på att alla elever vill gå i skolan, även om de just nu inte kan. Om det vore så enkelt att bara skärpa sig så skulle inte tusentals elever avstå från det mest självklara sättet att kunna få en plats i samhället, deras föräldrar skulle inte välja att leva på existensminimum eftersom de inte kan jobba. Skaffa er kunskapen och bygg upp kompetensen som kan stödja och följa upp skolornas arbete med tidiga och adekvata anpassningar och särskilt stöd. Var beredda på kommunövergripande lösningar för några.
Slutligen – långvarig skolfrånvaro är i dag grund för omhändertagande. Skolledare har alltså ytterst ett ansvar då barn skiljs från sina föräldrar och institutionsplaceras. Institutionerna är sällan lämpade eller lämpliga för barn med hemmasittarproblematik. Vi vill inte se fler rubriker på hur våra barn far illa och till och med avslutar sina liv på slutna ungdomshem.
Huvudmän - vakna, och ta ert ansvar! Alla barn ingår i skoluppdraget och av dem kommer en del att behöva individuella anpassningar oavsett om ni anser dem vara dyra, svåra, omotiverade eller ha jobbiga föräldrar.
Läs också
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
