Skärp kraven på socialtjänsten vid omhändertagande av barn

Den senaste tidens nyhetsrapportering om Esmeralda som dog efter hemflytt till sina föräldrar har berört och väckt starka känslor hos många.

Budskapet som förmedlas i media går ut på att ännu fler barn bör omhändertas och helst aldrig få komma tillbaka till sina föräldrar. Snabbare vårdnadsöverflyttningar och adoptioner anses vara mirakelkuren för att råda bot på felaktiga myndighetsbeslut.

Detta kan upplevas som ett ensidigt vinklat mediedrev som blundar för grundproblemet: Att utredningen som socialtjänsten baserade sitt beslut på att inte flytta hem flickan var undermålig.

Den som har studerat själva domen kanske har börjat förstå att allting inte var så svartvitt som det framställs i media: I själva verket är domen en enda stor gråzon som inte på ett tydligt sätt lyckas förmedla sanningen: ord står mot ord. Föräldrarna anser att socialtjänsten aldrig har verkat för en återförening, att nämnden aldrig har hållit sig à jour med mammans utveckling i sin föräldraförmåga och att man i stället har begränsat umgänget med flickan. Till och med socialnämnden uttrycker att föräldrarna har gjort framsteg i sin föräldraförmåga och att umgänget med flickan fungerar bra, dock utan att precisera detta. 

Någonting som vi alla skulle kunna enas om, borde vara följande:

• Socialtjänstens utredningar bör följa evidensbaserad praktik, det vill säga vetenskaplig utredningsmetodik och därmed den senaste tillgängliga kunskapen. Socialstyrelsens rekommendationer, till exempel Metodstöd och Grundboken i BBIC bör ge stöd för att så ska ske.
• Utredaren bör vara psykolog eller – beroende på förälderns problematik – ha specialkompetens kring tex missbruk, NPF, anknytning, etcetera.
• Den färdigställda utredningen bör granskas av antingen en annan kommun eller en central myndighet för att säkerställa transparens.
• Socialnämnden bör bestå av personer som har utbildning och erfarenhet av arbete med barn.
• Socialtjänsten bör först erbjuda föräldrar hjälp och stöd innan ett omhändertagande kan bli aktuellt.
• Stödverksamheten inom socialtjänsten bör separeras från myndighetsuppdraget.
• Efter omhändertagandet bör en vård- och genomförandeplan upprättas ur vilken tydligt framgår vad som förväntas av föräldrarna och hur målet ska uppnås.
• Socialtjänsten ska under tiden för omhändertagandet tillhandahålla insatser för föräldrarna för att kunna uppfylla målet, till exempel föräldrautbildningar, drogavvänjning, KBT.
• Viktigt med tät och noggrann uppföljning av insatserna och tydlig återkoppling till föräldrarna.
• Utvärdering efter något år utifrån vilken en bedömning görs: Om det finns förändringspotential hos föräldern och om det finns hur lång tid det beräknas ta innan målet är uppfyllt. Kommer man till slutsatsen att det inte finns förändringspotential och att en återföring verkar omöjlig ska detta bekräftas med hjälp av sakkunniga. Processen om vårdnadsöverflytt bör inledas skyndsamt.
• Socialtjänsten bör verka för en god relation mellan föräldrarna och familjehemmet.  
• Om barnet reagerar på umgänget bör det utredas noggrant vad barnets reaktioner beror på.
• Ge familjehemmen rätt förutsättningar för att kunna lyckas med sitt uppdrag. Inte ställa orimliga krav.
• Erbjud barnet och föräldrarna ett regelbundet umgänge, minst 2x2 h i månaden för att ge föräldrarna en rimlig chans att umgås med sitt barn och kunna visa hur de har arbetat med sin föräldraförmåga.
• Socialtjänsten bör tillhandahålla en återföringsplan: Många kommuner saknar en sådan plan.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.