Debatt
Välfärden
18 december 2019 kl 08:10

Skapa balans mellan välfärdens krav och resurser, politiker

Vi som arbetar i välfärden och vi som använder välfärden måste gemensamt tvinga ut de styrande politikerna på banan för att diskutera effektiviseringsidealet. Finns det inte mer resurser så måste uppdraget minska inom alla välfärdsyrken för att skapa balans mellan krav och resurser, skriver företrädare för föreningen Välfärdsinitiativet.

Det här är en opinionstext

Vi ser dagligen i tidningar, radio och TV hur kommuner och regioner skär ned i vård, skola och omsorg. Nedskärningarna är en konsekvens av de ospecificerade effektiviseringskraven som politikerna förväntar sig av välfärdens medarbetare. Om vi låter dessa nedskärningar fortgå kommer våra barn, gamla och sjuka att drabbas hårdast. Barnen kommer få betala genom att inte få den utbildning och omsorg som ger dem förutsättningar för att lyckas i livet. Vi kommer att ha gamla som dör i ensamhet. Vi kommer ha en sjukvård som aldrig lyckas hjälpa de som är sjuka.

Nedskärningarna hotar den gemensamma välfärden som är vårt grundläggande sociala skyddsnät. Kort sagt, vi går en framtid till mötes där de allra svagaste kommer få betala det högsta priset. Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) har gått ut med att 99 procent av Sveriges kommuner och regioner kommer att göra nedskärningar de kommande åren.

Vi hör politiker uttala sig om att det inte finns mer resurser, att vi måste hitta andra lösningar. Ingenstans finns det en vilja att tillföra de resurser välfärden så desperat kommer att behöva de kommande åren. Vi som arbetar i välfärden och vi som använder välfärden måste gemensamt tvinga ut de styrande politikerna på banan för att diskutera effektiviseringsidealet. Finns det inte mer resurser så måste uppdraget minska inom alla välfärdsyrken för att skapa balans mellan krav och resurser.

Vi är trötta på att de olika delarna av välfärden ställs mot varandra. När det görs nedskärningar inom äldreomsorgen så “satsas” det på socialtjänsten. Politikerna satsar egentligen inte på välfärden, de omfördelar bara resurser. Samtidigt sker det inte tillräckliga uppräkningar för löner, prisökning och inflation. Därför räcker det inte att ha separata uppror. Det behövs nya resurser inom samtliga områden. Hela välfärden är, och måste bli, vår gemensamma sak. Vi måste stå tillsammans!

Nedskärningar i välfärden är inte något nytt, det har pågått i decennier. Nu har vi tagit bort så mycket resurser att det inte går att skära ned mer utan att riskera liv och hälsa. Vård, skola och omsorg kommer att få väsentligt sämre förutsättningar de kommande åren.

De senaste åren har undersköterskor, förskolepersonal, lärare, lärare i fritidshem, skolledare, föräldrar, de som är offer för försäkringskassan, läkare, sjuksköterskor, elevhälsopersonal med flera startat uppror för att protestera mot nedskärningarna och den höga arbetsbelastningen. Dessa uppror samlar tillsammans drygt 90 000 personer och det alla uppror har gemensamt är att de är gräsrotsinitiativ. Nu måste vi samarbeta och samordna motståndet. Ingen annan kommer säga stopp eller stå upp för oss. Läget är akut och vi måste agera nu!

Föreningen Välfärdsinitiativet har som syfte att samla välfärdens alla gräsrotsinitiativ i gemensam sak. Den fråga vi kommer att samlas kring är att stoppa nedskärningarna som sker till följd av de ospecificerade effektiviseringskraven samt att skapa balans mellan krav och resurser för alla som arbetar i och använder välfärden. Vi är cirka 1,3 miljoner medarbetare inom välfärden och många fler som använder välfärden. Om vi går samman har vi chansen att få politikerna till att lyssna på våra gemensamma röster. Med denna förening vill vi skapa en gemensam plattform där vi tillsammans arbetar för en förändring av välfärden till det bättre. Detta arbete kräver engagemang och solidaritet, och vi kommer att lyckas om vi alla står enade.

Vi kräver ett slut på ospecificerade effektiviseringskrav i välfärden.
Vi kräver balans mellan krav och resurser.
Vi kräver en fungerande välfärd för alla.
Vi är välfärden!

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.