Ska vi fortsätta straffa människor med drogproblem? 

Det finns många frågetecken kring den svenska narkotikapolitiken. Tidigare har det funnits en tydlig politisk enighet om att narkotikapolitikens mål är ett narkotikafritt samhälle. För att droger är fel. 

Sverige har haft målet om ett drogfritt samhälle i decennier. Ansvariga ministrar har gång på gång sagt att vi är på väg mot ett narkotikafritt land. Ändå har vi inte nått dit. Och många, inklusive Centerpartiet, ställer nu frågan om det inte är dags för en politik som mer bygger på hur verkligheten faktiskt ser ut, än hur vi skulle vilja att den såg ut. 

Och verkligheten är att alldeles för många människor dör i Sverige på grund av narkotika. 

En stor andel av den svenska befolkningen fortsätter att använda narkotika varje år. Och en alldeles för stor andel av dessa blir missbrukare som ofta förstör eller mister sitt liv. Att göra bruket av narkotika olagligt har inte satt stopp för detta.

Om vi tar utgångspunkt i dessa fakta måste det vara rimligt att ställa sig frågan: Hur skapar vi en politik som minskar missbruk och lidande så mycket som möjligt. 

Det var med den utgångspunkten Centerpartiet drev på för att få hela riksdagens stöd för en översyn av den svenska missbruks- och narkotikapolitiken. Och hela socialutskottet, med alla riksdagens partier, enades om en översyn baserat på en vetenskaplig grund. 

Men det gick inte många timmar innan socialminister Lena Hallengren (S) gick ut och förklarade att nog skulle vetenskaplighet råda i en blivande översyn – men inte där hon tyckte annorlunda. För just avkriminalisering av eget bruk, som Socialdemokraterna inte vill ha, ja det skulle inte få vara med i en utredning om hur man bygger den bäst möjliga missbruksvården och narkotikapolitiken. Trots att avkriminalisering är en praxis som rekommenderas av WHO och som bland annat Norge just har infört. 

Som flera forskare redan påpekat är det inte många seriösa forskare som vill vara med i en utredning som redan från början fått en moralistisk munkavel. 

Nu i dagarna har även Folkhälsomyndigheten rekommenderat regeringen att utvärdera kriminaliseringen av eget bruk. En rekommendation som skrivits som svar på ett uppdrag från regeringen där Folkhälsomyndigheten skulle komma med förslag till hur skadeeffekterna av narkotika kan minska. Det är ett klokt uppdrag från regeringens sida. Och Folkhälsomyndigheten har svarat. Och det vill inte Hallengren och regeringen lyssna på? 

Frågan handlar inte om huruvida Centerpartiet eller Socialdemokraterna tycker det är rätt att avkriminalisera eget bruk. För Centerpartiets del har vi inte tagit något beslut om att förorda en sådan förändring. Frågan handlar om huruvida socialminister Hallengren (S) agerar klokt när hon aktivt vill hindra en vetenskaplig undersökning som ska utforska ifall avkriminalisering av eget bruk kan bidra till att minska skadeeffekterna av narkotika. 

FN, en lång rad av Sveriges ledande forskare och vårdpersonal på området och nu senast även Folkhälsomyndigheten. Alla dessa instanser anser att frågan om avkriminalisering av eget bruk måste utredas. För att kunskapen skulle kunna rädda liv och hälsa. 

Efter mer än 30 år med målet om ett narkotikafritt samhälle har svensk narkotikapolitik inte lett oss närmare målet. I stället har Sverige uppnått några av Europas högsta siffror för narkotikarelaterade dödsfall.

Det är inte ”drogliberalt” att vilja undersöka effekterna av kriminaliseringen av eget bruk som skedde 1987. Det är helt enkelt viktigt att få veta om lagstiftningen har bidragit till att Sverige har väldigt många som dör på grund av narkotikaberoende eller om det har bidragit till att relativt få använder narkotika i Sverige. Det borde också socialministern vilja veta. 

Först när man vet det kan man ta ställning till vad som ska ändras och hur. Insikt före åsikt är ofta ett bra förhållningssätt.

Det är därför dags för en öppen utredning av svensk narkotikapolitik. Och det är dags för socialministern och resten av regeringen att inse att en utredning blir bäst när dess konklusioner inte skrivs i förväg. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.