Ska ni låta min syster dö?

Min syster har schizofreni. Sjukdomen ger, förutom symptom såsom hallucinationer och vanföreställningar, också symptom som oförmåga att inse sina behov av regelbunden medicinering, sköta sin ekonomi, sköta sin hygien och svårigheter i sociala sammanhang. Utöver detta har min syster även lätt intellektuell funktionsvariation. Hon förstår helt enkelt inte att hon är sjuk.

Min syster har alla tänkbara insatser från sjukvård och socialtjänst – ändå får hon inte den hjälp hon behöver. Hon har förvaltare från förvaltarenheten och hon har LSS-boende med personal dygnet runt. Hon har avancerad psykiatri i hemmet (APIH), vilket innebär att vårdpersonal besöker henne varannan vecka bland annat för att ge henne sin medicin.

Nu i dessa ”Coronatider” hamnar en sådan person som min syster med sina funktionsvariationer ”mellan stolarna”. Personalen får helt enkelt inte gå in till min syster i vanlig utsträckning på grund av smittorisk. Hon har slutat ta sin psykosmedicin i injektion. Det innebär att min syster får endast sina mediciner i dörren, vilket i dagsläget består av lugnande preparat, som de mer än gladeligen ger henne och sedan går därifrån. Det är klart, det är ju då som hon blir ”så lugn så”. Att hålla skärpan uppe i 2–3 minuter klarar hon ju. Och smittorisken är tydligen för hög. Min syster är mer isolerad än vanligt. Min systerdotter besökte henne och beskrev sedan hemmet som ”misär”. 

Personalen veckohandlar det hon behöver. Sist köpte de två stora Coca-cola, en ostbågspåse, en chokladkaka, nyponsoppa och cigaretter. På detta förväntas hon klara sig en vecka. När personalen ifrågasattes kring detta inköp blev svaret: ”Men det var ju vad hon ville ha”. 

Omsättningen på personal är dessutom enorm. Ständigt ny personal och nya vikarier, enhetschefer och områdeschefer hos socialtjänsten. Sedan blir det likadant. Varenda gång. Socialsekreteraren är lika frånvarande som solen en regnig novemberdag, så några så kallade SIP-möten blir aldrig av. Nu har vi tydligen slutat med allt. Inga möten, inte ens digitalt som ligger i tiden, ingen hjälp, ingen kommunikation. Ingenting. 

Det verkar som om inga instanser kan eller vill samarbeta. Det verkar som om min syster är för svår, för omständlig, för jobbig helt enkelt. I slutet av juli blev hon till slut tvångsomhändertagen. Av polis också naturligtvis för att göra det extra kostsamt för samhället och traumatiskt för min syster. Då var hon så pass sjuk att hon skrev både olämpliga grova ord och svordomar, trakasserade familj och vänner med telefonsamtal och sms.

På avdelningen blev hon slagen två gånger av en annan patient. Samtal och anmälan. Vid första tillfället var hon så pass hysteriskt och uppvarvad efteråt att avdelningen valde bältesläggning för att lugna ner henne.

Ingen myndighet har helhetsansvaret. Vi anhöriga har gett upp! Ansvaret på oss för att samordna allt är för stort och för tungt. Samtliga i familjen har drabbats av psykisk ohälsa i omgångar. Vi orkar inte mer. Men utan fungerande vardag, vård och medicin kommer min syster dö!

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.