Debatt
Vårdkvalitet
2 november 2020 kl 05:05

”Sjukvården ändras inte till det bättre med nya ord!”

Det nya begreppet patientkontrakt är det verbala trollspö som ska lösa vårdens problem med att svara upp mot patienternas förväntningar. Vården förändras dock inte av att vi hittar på nya ord, skriver Calle Waller vårdpolitisk talesman på Prostatacancerförbundet.

Det här är en opinionstext

Calle Waller
debattör och vårdpolitisk talesman, Prostatacancerförbundet

Ännu ett nytt begrepp har dykt upp i vården. För vilken gång i ordningen? Nu ska vi lära oss att patientkontrakt är det verbala trollspö som ska lösa vårdens problem med att svara upp mot patienternas förväntningar. 

Införandet är så angeläget så att Sveriges Kommuner och Regioner (SKR ) fått extra pengar av staten att fördela till de 21 regionerna. Ett omfattande presentationsmaterial, filmer och metodstöd har tagits fram. Projektledare, samordnare och kommunikatör är utsedda. Nu förväntas förstås vårdens personal att ännu en gång gå ifrån sina kärnuppgifter och utbildas i de förmodat nya tänkesätten.

Vad handlar det om nu då? Bakgrunden till denna verbala innovation är att Sverige anses ha ”medicinska resultat i världsklass men fortfarande utmaningar med delaktighet, tillgänglighet, samverkan och samordning”. Någon som hört det förut?  

Vikten av att vården organiseras efter patienternas behov har strukits under i många år. Evidens finns för att en välinformerad och delaktig patient ger bättre resultat. Exempel på andra begrepp som använts för att lyfta patientperspektivet är patientorienterad vård och personcentrerad vård. 

Redan i hälso- och sjukvårdslagen fastställs att målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården ska också ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården. God vård förutsätter också att den ska vara av god kvalitet, tillgodose patientens behov av trygghet, kontinuitet och säkerhet, bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet, främja goda kontakter mellan patient och personal och vara lätt tillgänglig. Riktigt bra, men tydligen otillräckligt.

Bristen på följsamhet av hälso- och sjukvårdslagen ledde till en ny lag, patientlagen, där vårdens skyldigheter gentemot patienterna förtydligas. Men ett par år senare tvingades myndigheten Vårdanalys konstatera att inte heller denna lag fått genomslag i verksamheterna.

Liknande syften finns bakom förslagen om patientansvarig läkare. Inom cancervården är det kontaktsjuksköterskorna som ska vara patientens brofäste. Inte heller detta har lyckats enligt intentionerna. Sedan mer än tio år pågår arbete med att skapa en så kallad individuell vårdplan, nu omdöpt till e-MVP. Allt som patientkontraktet ska göra ryms i ambitionen med e-MVP.  

I stället för skarpa och tvingande åtgärder som säger vad vården ska göra så växer en kader fram som ägnar sig åt att tala om vad vården bör göra och skulle kunna göra. Ett samlingsnamn på detta är också ett nytt modeord, kunskapsstyrning. 

De många centrala myndigheter som hanterar vårdens olika frågor har en besvärlig roll, eftersom den regionala självstyrelsen är i det närmaste helig. Så länge riksdagen inte ändrar maktordningen så återstår för myndigheterna att övervaka och att försöka påverka genom kunskapsstyrning. 

Mer oroande är att man också på den regionala nivån ägnar alltmer tid och resurser åt kunskapsstyrning. Att jobba med hur vården bör och skulle kunna drivas tycks locka mer än att medverka i kärnverksamheten. Allt fler vill hellre sitta bredvid, som kartläsaren i rallybilen. De hjältar som ändå blir kvar blir färre och distraheras av initiativ och projekt från kunskapsstyrarna. Ännu mer patienttid tas till andra uppgifter, att hantera journalkaoset, ta del av allehanda nationella, regionala och lokala påbud, dokumentera verksamheter i diverse ibland mer men ofta mindre välmotiverade register.

Vården bör byggas på evidens. Mer än evident är att vården inte förändras av att vi hittar på nya ord. Allmänna formuleringar i lagstiftningen tycks inte heller ta skruv så länge ingen kan ställas till svars. Det som återstår är att se över det grundläggande regelverket. Ett ökat statligt mandat med ansvar för vårdens uppdrag, uppföljning och sanktionsmöjligheter samt ett fritt vårdval för patienterna skulle kunna sätta fart på den nu alltmer trögrörliga vårdskutan.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 2 november 2020 kl 05:05
Uppdaterad: 2 november 2020 kl 05:00

Skribent

Calle Waller
debattör och vårdpolitisk talesman, Prostatacancerförbundet