Sjukförsäkringen ond spiral för psykiskt sjuka

Sambandet mellan ekonomi och psykisk ohälsa är starkt. Psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning leder till dålig ekonomi, som i sig är en riskfaktor för psykisk ohälsa. Dålig ekonomi försämrar möjligheterna till återhämtning, vilket leder till allt längre sjukskrivningar och svårigheter att klara av utbildning och arbete. De negativa faktorerna förstärker varandra och människor hamnar i en ond spiral. 

Ännu en bekräftelse på att psykisk ohälsa är en fattigdomsfälla kom i dagarna genom Minuskontot, en rapport som projektet Hjärnkoll tillsammans med Handisam tagit fram. Rapporten jämför psykiskt sjuka med befolkningen i övrigt och drar slutsatsen att människor med psykisk ohälsa har väsentligt lägre inkomster, högre levnadskostnader och kortare utbildning. De har dessutom svårare att få arbete, riskerar att fastna i ett livslångt beroende av bidrag och lider i högre grad än andra av ensamhet och isolering. Sammantaget visar bilden att personer med psykisk ohälsa är en mycket utsatt grupp. Många saknar egna resurser att kunna ta sig ur en svår livssituation.

Sjukförsäkringens regler fungerar extremt dåligt för personer med allvarligare psykisk ohälsa. Systemet tar ingen hänsyn till hur de psykiska sjukdomarna utvecklas och hur lång tid det tar att bli frisk. Många befinner sig i en tröstlös väntan på utredning, diagnos, behandling eller (re)habilitering när de enligt Försäkringskassans tidsgränser ska börja arbeta eller föras över till Arbetsförmedlingen. Fler än tidigare har blivit beroende av aktivitetsersättning, försörjningsstöd eller tvingas leva på anhöriga. I detta avseende har socialförsäkringsreformen direkt motverkat sitt syfte.

När sjukpenningen eller aktivitetsersättningen inte räcker, förväntas man söka försörjningsstöd. Personer med psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning har dock svårt att klara av de krav som socialtjänsten ställer (till exempel att redovisa alla kontoutdrag för de tre senaste månaderna, avyttra värdesaker, skicka alla lån till kronofogden, söka bostad med lägre hyra) och förlorar därmed sin försörjning. För några som lever ett liv på marginalen är det anhörigas hjälp som gör att de klarar sig. För andra tilltar den sociala misären, de förlorar sin bostad, hamnar i missbruk eller begår desperata och självdestruktiva handlingar.

Demografiskt behöver Sverige mobilisera fler till arbete om vårt välfärdssamhälle inte ska utarmas. Så ge folk tid och möjlighet att efter sina förutsättningar hinna öva upp en arbetsförmåga som kan komma samhället till godo. Lasta inte individen för vårdens och det allmännas oförmåga att leverera snabba lösningar på komplicerade hälsoproblem.

Vill man öppna upp arbetsmarknaden för fler bör man utgå från att människor med psykisk ohälsa, som alla andra, vill göra något av sina liv, studera eller komma ut i arbete. Studier och arbete i sig kan dessutom fungera som rehabilitering.

NSPH, Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa, som är ett nätverk av tretton patient-, brukar- och anhörigorganisationer inom psykiatriområdet, anser att reglerna i sjukförsäkringen och arbetslinjen måste vara betydligt mer flexibla och anpassningsbara för att människor med psykisk ohälsa ska ges rimliga möjligheter att kunna försörja sig genom arbete. Stöd, respekt och förtroende för att individer faktiskt vill bidra med 100 procent av sin förmåga är en bra början.

Vår förhoppning är att både ansvariga politiker och den parlamentariska socialförsäkringsutredningen vill synliggöra denna grupp och säkerställa att socialförsäkringssystemet fungerar för de allra svagaste och fattigaste i Sverige. 

Vi är engagerade i dessa frågor och vill vara en viktig resurs i detta arbete.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.