Vårdgaranti

Sjuka ska inte behöva påminna om vårdgarantin

Det ska inte vara den sjukes ansvar att påminna landstingen om den lagstadgade vårdgarantin. Ändå är det precis vad patienter kan råka ut för, skriver journalisten Hans O Alfredsson. 

Det oreras mycket om vård i dessa tider av valrörelse. På Första maj var vården en röd tråd i åtskilliga tal. Kanske är det då på tiden med en fråga om en av de så kallade förmåner i vården som det skryts mest om, nämligen vårdgarantin.

Enligt den lagstadgade (obs) vårdgarantin finns det klara och tydliga regler när den sjuke kommer i kontakt med vården. Man har rätt att få tid hos en allmänläkare inom sju dagar, få ett första besök i specialistvården inom 90 dagar, efter beslut där bli opererad eller få en annan åtgärd inom 90 dagar.

Detta är alltså vad som står i lagen. I enskilda landsting, till exempel Stockholms läns landsting, kan reglerna se ännu vackrare ut. Så långt är allt någorlunda gott och väl. Frånsett förstås att lagen är tandlös: den innehåller inga sanktioner. Därför kan vårdgivaren/landstinget bryta mot den utan att det får några juridiska följder.

Nåja, här håller jag mig till en principfråga. Nämligen om det verkligen är så att garantin gäller bara om den sjuke själv har åberopat den. Annars icke. Det låter konstigt, tyckte jag när en bekant förde saken på tal. Något liknande har jag nog aldrig hört talas om tidigare, fast lagar och lagtexter ofta har korsat min väg under ett långt yrkesliv. Jag bestämde mig för att ta reda på hur det ligger till. Om det är så att vårdgarantin gäller endast om patienten har åberopat den bör ju folk få reda på det.

Min bekant fastnade i vårdmaskineriet och försökte ta sig loss med hjälp av Patientnämnden (en sådan ska finnas, och finns, i varje landsting). När han påpekade att vårdgivaren hade brutit mot vårdgarantin fick han, via nämnden, följande skriftliga svar av en "enhetschef" i landstinget som tvådde sina händer: "Det råder oklarheter kring huruvida patienten fått information om vårdgarantin samt om han faktiskt har åberopat vårdgaranti".

För säkerhets skull upprepas argumentet längre fram i samma yttrande: "Det framgår inte i journalen att patienten skulle ha åberopat vårdgaranti. Om han hade gjort det skulle ärendet handlagts på ett annat sätt". Vårdgivaren/landstinget svär sig alltså fri från ansvar. Ansvaret läggs på den sjuke.

Jag lusläser patientlagen och reglerna om vårdgarantin och hittar inget om att det förhåller sig så. Tvärtom läggs ansvar på vårdgivaren/landstinget. Landstinget ska informera patienten om rätten till vårdgaranti, står det: "Information ska ges både om innehållet i och innebörden av vårdgarantin".

Jag vänder mig till Vårdgarantikansliet (jo, det finns ett sådant också). Därifrån slussas jag snabbt vidare till vårdgivarnas centrala organisation, Sveriges kommuner och landsting, SKL. Envis och småtjatig som jag är får jag till slut kontakt med en förbundsjurist vid namn Pål Resare.

Han hänvisar till två lagar, patientlagen och hälso- och sjukvårdslagen, och ger klart besked: "det är landstingen som har ansvaret för vårdgarantin". Inget om att ansvaret ligger hos den enskilde patienten för att garantin ska gälla. Det är nog bra om de som styr och ställer i vården får reda på det.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.