SJ: En reglering skulle likna expropriation

Konkurrensverket har igen prövat om SJ måste ge andra åtkomst till sina säljkanaler. Återigen har myndigheten avslutat ärendet. När frågan prövades 2014 ville kinesiska MTR att SJ skulle sälja deras biljetter i SJ:s kanaler. Konkurrensverket avvisade ärendet, det fann inte anledning att rikta kritik. Konkurrensverket skrev:

Enligt vad som har framkommit i ärendet saknas det tekniska eller lagliga hinder för MTR att investera och bygga upp ett eget biljettförsäljningssystem som kan tillgodose MTR:s behov av att sälja tågbiljetter till sin tågtrafik.

Konkurrensverket fick rätt. Idag är MTR:s marknadsandel 20 procent på sträckan som trafikeras, det motsvarar antalet stolar som MTR erbjuder.

Konkurrensens drivkrafter har stimulerat innovation och utveckling, och en resandetillväxt som ansågs osannolik. Den totala ökningen på Stockholm-Göteborg mäter +20 procent fler stolar, +30 procent fler avgångar och +25 procent fler resor.

När Konkurrensverket nu prövat frågan en andra gång tar verket inte ställning till någon rättsfråga i sak, ingen överträdelse konstateras, utredningen avslutas.

Samtidigt som utredningen läggs ner påstår Konkurrensverket att det finns konkurrensproblem, men att ett åläggande enligt konkurrensreglerna vore otillräckligt. Det är anmärkningsvärt och försåtligt. Påståendet ger sken av att ett ingripande hade kunnat ske, men går samtidigt inte att överklaga eller försvara sig emot eftersom ärendet avslutats.

Konkurrensverket säger att de påstådda konkurrensproblemen skulle kunna åtgärdas mer effektivt på annat sätt än genom ett åläggande. Också det anmärkningsvärt. Hur kan myndigheten jämföra effektiviteten av ett ingripande - som inte görs - med en reglering som inte finns - och vars behov och innehåll behöver utredas - utan att ge sig in i ren spekulation?

SJ har ingen åsikt om en utredning för att undersöka behovet av en så kallad ”förhandsreglering i efterhand” avseende biljettförsäljning, men måste ifrågasätta myndighetens skäl.

Konkurrensverket jämför SJ:s säljkanaler med infrastruktur, såsom järnvägsnätet. Jämförelsen är inte adekvat - järnvägsnätet, till skillnad från tillträde till sj.se, är oundgängligt för att kunna bedriva tågtrafik.

Är det så att de påstådda ”konkurrensproblemen” handlar om att myndigheten vill undanröja affärsmässiga fördelar? En reglering som undanröjer affärsfördelar kan i allt väsentligt liknas vid expropriation av SJ:s investeringar, innovationer. Säkert skulle en reglering som gör det gratis för operatörer att marknadsföras och säljas förenkla inträde på marknaden. Sådan konkurrens är emellertid inte sund, snålskjuts är inte en långsiktigt god drivkraft.

Konkurrensverket presenterar två alternativ.

I det första skulle staten skapa en neutral bokningssida. Staten skulle således överta affärs- och verksamhetsansvar från operatörer på en idag öppen marknad. Hur, med vilken finansiering, med vilka konsekvenser, berörs inte.

I det andra alternativet skulle alla kollektivtrafikoperatörer åläggas skyldighet att dels sälja alla andras ”biljetter”, dels göra sina egna ”biljetter” tillgängliga hos andra.

En så omfattande skyldighet för alla att sälja alla reser frågor; till vilka priser och villkor, med vilket ansvar och i vilken rättslig form måste andras utbud säljas? Hur prissätts utbudet, hur ska värdet ersättas? Drivkrafter att investera i utveckling och innovation reduceras tvärt.

En rimlig ordning är att alla operatörer tar ansvar för centrala konkurrensparametrar såsom kunderbjudanden, investeringar i biljettbokning och distribution. En återreglering är inte till gagn för resenärer eller resandetillväxt. Tvärtom, det skulle motverka effektiv konkurrens.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.