Bostadsfrågan har blivit en klassfråga. Den som har kontakter och pengar löser det sig för, men den vanlige svensken får problematiken rätt i sin vardag.
Min fråga blir då: Hur ser egentligen regeringspartierna på detta? Har vi ett reellt bostadsproblem i Sverige eller har vi det inte? Det kanske är dags att steppa upp på banan.
Jag hävdar att vi har en bostadskris. En bostadsmarknad som inte fungerar och som behöver rejäla åtgärder för att kunna fungera igen. Om regeringen mot förmodan skulle hålla med om att vi har en bostadskris undrar jag var åtgärderna är för att lösa den? I Januariavtalet mellan regeringen, Centerpartiet och Liberalerna finns inga reformer som har utsikter att lösa krisen och skapa en fungerande bostadsmarknad.
I internationell jämförelse har Sverige låga ambitioner för bostadspolitik. Det gäller inte minst egenägt boende, som gradvis tycks bli alltmer reserverat för dem som själva, eller via föräldrar, har god tillgång till kapital. Kapitalsvaga hushåll med lägre men stabila inkomster får däremot allt svårare att ta sig in på den ägda bostadsmarknaden. Det är djupt problematiskt, och det borde även regeringen se. Därför behövs riktiga reformer inom bostadsområdet, vilka än så länge har lyst med sin frånvaro.
Den svenska debatten om överskuldsättning och spekulationer om prisbubblor på bostadsmarknaden har givit avtryck på regleringsviljan. Medan Finansinspektionen lagt fram skärpta kreditregleringar, ovanpå redan existerande, har den rödgröna regeringen passivt släppt fram utan någon bredare analys om hur vissa grupper kan påverkas och om behovet av reformer för att dämpa de negativa konsekvenserna av kreditrestriktionerna.
Självklart ska vi värna den finansiella stabiliteten och inte vara naiva inför riskerna med hög belåning som vid en kris kan få betydande spridningseffekter. Men samtidigt behövs svar på hur människor med stabila inkomster ska kunna efterfråga en bostad, speciellt i nyproduktion som påverkas extra hårt av kreditregleringarna.
Kreditrestriktioner är obefogat höga. Unga, äldre och andra hushåll med något lägre inkomster, eller litet kapital, stängs ute från den ägda bostadsmarknaden på ett sätt som inte är välavvägt. Kristdemokraterna har sedan tidigare varit emot införandet av det förstärkta amorteringskravet. Vi menar dock att den viktigaste diskussionen är hur vi ska åstadkomma en bättre mix av regleringar och riktad social bostadspolitik – i syfte att underlätta för människor att äga sitt boende utan att skapa stora risker i det finansiella systemet.
Vi har alltför många ungdomar som trots stabila inkomster tvingas bo kvar hemma då de inte kommer in på bostadsmarknaden. Vi bygger alldeles för lite i Sverige och därmed även för lite av egna bostäder. Vi måste göra det som behövs för att öka möjligheten för människor att skapa sig det egna boendet.
- Vi menar att en första åtgärd skulle kunna vara att slopa det skärpta amorteringskravet.
- Tillsätt därefter en utredning för att göra en översyn av kreditrestriktionerna i syfte att människor ska kunna låna till sitt boende.
- Inför även Bospar, för att få ungdomar att spara till kontantinsatsen.
- Kristdemokraterna vill utreda och införa ett förmånligt bosparande som standard för alla unga mellan 18-34 år med inkomst av tjänst.
- Inför Startlån som kan ge ungdomar hjälp och stöd att ta sig in på den ägda bostadsmarknaden. Startlån innebär att staten står för en viss andel av topplånet, som är den del som överskrider bolånetakets nivå. Startlån finns i flera länder och har betytt mycket för att möjliggöra för framförallt yngre konsumenter, och personer med låga men stabila inkomster, att ta steget till det ägda boendet.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
