Debatt
Migration
25 april 2017 kl 05:30

Denna artikel publicerades för 3 år sedan

”Se till att rusta inför nästa stora flyktingtopp”

Migrationsverkets prognoser är mycket osäkra. Historiskt har strängare regler och mer bevakade gränser endast tillfälligt minskat antalet flyktingar. Därför gäller det för svenska kommuner att förbereda sig för ett scenario där antalet asylsökande stiger igen. 

Det här är en opinionstext

Carlos Rojas
analyschef på Sweden Research och författare av boken ”Var går gränsen? Om flyktingmottagande, öppna hjärtan och systemkollaps”

De forskare som försökt hitta modeller för att prognostisera flyktingrörelser har kommit fram till att det inte är möjligt. Flyktingrörelser har helt enkelt en irrationell och plötslig natur som gör det omöjligt. Det gör att det enda vi kan veta säkert att vi inget vet hur många som kommer att söka sig hit i framtiden. Sannolikt är det därför som meddelandet om att Sverige nu har en andningspaus inte innehöll någon detaljerad information om hur lång denna andningspaus är.

Historiskt har strängare regler och mer bevakade gränser tillfälligt minskat antalet flyktingar som sökt asyl. Vi kan se hur skapandet av Frontex 2005 följdes av en nedgång. Efter tre år var antalet asylsökande tillbaka på pre Frontex-nivå och ökade sedan stadigt, parallellt med att också antalet som dog under flykt ökade. Förklaringen finner vi i att antalet på flykt ökat sedan millennieskiftet. Och historien visar att de som vill ta sig in på ett territorium med tiden hittar vägar in – även om det blir svårare och farligare.

Detsamma har gällt våra svenska åtstramningar. Luciabeslutet 1989 innebar att vi blev mer restriktiva med vilka flyktingar vi gav uppehållstillstånd, vilket ledde till ett lägre antal asylsökande – ett tag. Vid millennieskiftet var det tillbaka på tidigare nivåer och har sedan haft en ökning över tid. Parallellt med att antalet på flykt i världen ökat, och ökar.

Ett scenario är därför att samma sak sker nu. Vi vet inte när den minskning vi nu sett kan vända till en ny ökning. Och vi vet inte vilken karaktär den situationen kommer att ha, eller antalet människor som då kommer att söka sig hit.

En svensk kommun har väldigt lite påverkan över detta, och behöver ändå förhålla sig till det. Migrationsverkets senaste verksamhetsrapport beskriver ett maxscenario för åren 2017-2020 som innefattar att 50 000 personer söker asyl i Sverige vart och ett av de här åren. Det bygger till exempel på att de regler som infördes hösten 2015 fortsätter att gälla och att EU:s överenskommelse med Turkiet fortsätter gälla. Det är ett scenario, inte en prognos i den bemärkelsen att det går att ange en sannolikhet för att det scenariot slår in.

Det som Sveriges kommuner kan påverka är sin egen förberedelse. Migrationsverket gör sitt jobb så bra de kan, men de kan inte se in i framtiden. Och framtiden kan bära med sig fler än 50 000 asylsökande per år, redan det här årtiondet. Så enkelt är det. Om det händer så går det inte att som kommun säga att vi inte var beredda på att det kunde hända.

För kommuninvånarnas skull, liksom för framtida flyktingars skull, gör Sveriges kommuner helt enkelt bättre i att ha en plan som inte är kopplad till de siffror Migrationsverket anger.

Finns det några andra siffror som går att lita mer på? Tyvärr inte, det är som sagt inte möjligt att göra prognoser. Var och en behöver som det ser ut nu göra en egen bedömning, och sett till empiri och historik är den enda rimliga bedömningen att det kan fortsätta som nu, och det kan också ske något som leder till en ny, plötslig ökning.

Den känsla av kaos som uppstod 2015 var starkt kopplad till vår brist på förberedelse. Det var inte nödvändigtvis antalet i sig som var huvudproblemet. 

Hur våra kommuner planerar för ett scenario där antalet asylsökande när som helst ökar igen, det vet nog varje kommun bäst själv. Men det behöver förstås finnas en plan för först en ökning av asylsökande och sedan en ökning av nya invånare, de som får uppehållstillstånd av de som sökt asyl, och deras anhöriga.

Piteå kommun är ett exempel på en kommun som före toppen 2015 hade utvecklat en plan. De hade involverat alla relevanta aktörer i den – från flyktingar själva till bostadsbolag till arbetsgivare och allt däremellan.

Huvuddelen av arbetet handlade just om att vara förberedda och tänka sig in i scenariot och vilken roll varje förvaltning och aktör skulle behöva ha. De är ett exempel att titta närmare på.

Vi vill inte hamna i ett läge igen där vi blir tagna på sängen, av något som vi visste skulle kunna komma. Andningspausen borde gå att använda både till att pusta ut och planera för nästa omgång. Ingen vet när den kommer, men den kommer.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 25 april 2017 kl 05:30
Uppdaterad: 12 maj 2017 kl 11:04

Skribent

Carlos Rojas
analyschef på Sweden Research och författare av boken ”Var går gränsen? Om flyktingmottagande, öppna hjärtan och systemkollaps”