Inser regeringen hur stor lärarbristen är?

I går onsdag presenterades vårpropositionen: Totalt ska antalet nybörjarplatser på grundlärarutbildningen öka med 700 årligen, på förskollärarutbildningen 800 årligen och på speciallärar- och specialpedagogutbildningarna 300 årligen. Samtidigt aviserade regeringen om kvalitetssatsningar i lågstadiet. Det ska bli fler anställda lärare i lågstadiet så att lärarna får mer tid för varje elev.

Ambitionen är både bra och förnuftig då alla vet att i skolan läggs grunden för resten av våra liv. Men vi ställer oss frågan om regeringen på allvar förstått behovet av nyutbildade och välutbildade lärare? SCB:s senaste prognos visar stort behov av lärare i alla kategorier, även grundlärare 4-6, ämneslärare och yrkeslärare, där enbart hälften av yrkeslärarna är behöriga i nuläget.

Och ta exemplet Malmö. Prognosen för Malmö är 500 nya förskollärare per år på grund av personalomsättning, pensionsavgångar och volymförändringar. Därutöver har Malmö en ambitionshöjning med att ha 55 procent utbildade förskollärare på förskolan, vilket betyder 1 000 fler förskollärare år 2015 och därefter 600 per år 2016-2020. Behovet av grundskollärare är 1 000 lärare per år fram till 2020.

Det är även hög tid att regeringen börjar lyssna på regionala företrädare och förstår våra förutsättningar!

I Skåne fungerar samarbetet mellan de kommunala skolhuvudmännen och lärosätena bra. Under det senaste året har det förstärkts genom ett regionalt samverkansråd, där företrädare från nord till syd inklusive Malmö ingår. Lärarutbildning vid Högskolan Kristianstad, Malmö högskola och Lunds universitet diskuterar just nu tillsammans dimensioneringsfrågan intensivt.

Förskollärar- och lärarutbildningen är en fråga om kvantiteter. Men det krävs också gedigna och långsiktiga satsningar på kvalitet. Regeringens utspel bör berömmas för att medel ges för detta. Men även här borde regeringen noggrant beakta regionala omständigheter och existerande initiativ. Till exempel har alla kommuner och lärosäten i regionen skrivit under ett avtal med hög ambitionsnivå för att stärka den verksamhetsförlagda delen av utbildningen, det vill säga det som i dagligt tal kallas för praktiken. I avtalet ingår även överenskommelser om samarbete för yrkesverksamma lärares kompetensutveckling i direkt anslutning till förskollärar- och lärarutbildning.

Att just lärarens förmåga att skapa förutsättningar för lärande i olika ämnen eller ämnesområden är en nyckelfråga, vet vi. Att skolledarens pedagogiska ledarskap är en nödvändig förutsättning för framgång vet vi också. I vår tid handlar det i hög grad om kunskapsutveckling i mångspråkiga miljöer. Alla lärare behöver redskap för undervisning i grupper och klasser med barn och ungdomar såväl födda i Sverige som nyanlända. Därför måste förskola, skola och lärarutbildning rustas ytterligare för forskningsbaserat pedagogiskt utvecklingsarbete med denna inriktning.

Våra folkvalda politiker måste inse att det krävs tid och medel för bildandet av gemensamma forskningsmiljöer för förskolor, skolor och lärosäten. För att få en förskola och skola på ”vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet” krävs politiskt stabila beslut som varar. Val av genomtänkta anslag som bygger på nära samverkan mellan politiskt valda, skolhuvudmän och lärosäten alltifrån beredning av beslut, genomförande till rapportering borgar för förankring och gemensamma ansträngningar.

Vi har ett gemensamt ansvar att försörja regionen med välutbildade lärare, men de nya utbildningsplatserna räcker inte alls. Det är hög tid för kraftsamling och att ni folkvalda politiker lyssnar på oss regionala företrädare.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.