Santesson: Tamas svar är på sätt och vis klargörande

Större delen av sin replik ägnar Gellert Tamas till att återupprepa sin kritik av Ola Sandstigs reportage i Filter istället för att förklara varför han har varit tyst om de anmärkningsvärda norska journaluppgifterna om Artur. Men svaret är ändå belysande.

Tamas bestrider inte att jag har gett ett rättvisande referat av vad som står i de norska journalerna. Det vore ju meningslöst att tvista om innehållet i ett dokument som varken är särskilt långt eller svårt att sätta i händerna på en skeptiker som själv vill läsa.

Han bestrider inte heller att han verkligen har låtit bli att återge det som står i de norska journalerna. Han svarar inte att det har råkat ske ett olyckligt misstag i det journalistiska arbetet eller en beklaglig bortprioritering på grund av svår utrymmesbrist. (Det kan nämnas att Tamas bok De apatiska sträcker sig över 600 sidor.)

Tamas svar går ut på att han har valt att fokusera på det han tycker är ”avgörande uppgifter”. Dit hör alltså inte journalanteckningar om att en apatisk, sondmatad pojke börjar prata, svara på frågor, bygga med lego, leka, gunga och beskrivs som ”allt annat än apatisk”. Dit hör inte att det finns ett journalfört vittnesmål om hur en sköterska överraskar pojken med att stå upp när hon kommer in i patientrummet och att styvpappan då genast förde ned pojken i sängen igen. Det har varit uppgifter av liknande slag som annars avfärdats som grundlösa vandringssägner. Men när den återfanns som en journalförd förstahandsuppgift så förtegs den.

Motivet, såvitt jag kan utläsa från Tamas svar, är att de norska journaluppgifterna skulle riskerat att få en läsare att göra en tolkning som han menar är felaktig. Syndromet har ett lömskt förlopp, där det kan förekomma så pass pigga perioder att till och med vårdpersonalen tydligen luras tro att barnet är på bättringsvägen. Sådana observationer i journalerna är bara en distraktion som inte är värd att återge för publiken.

Behöver jag ens förklara det? Naturligtvis innebär den bortredigeringen att man undanhåller uppenbart relevanta uppgifter, i syfte att beröva publiken möjligheten att göra en egen kritisk bedömning som kan gå i en annan riktning än den önskade. Det är att mörka, med andra ord.

Gellert Tamas bestrider ingenting i sak utan försvarar metoden. Svaret är klargörande på det sättet, och öppnar tyvärr för risken att samma redigeringsprincip kan ha använts i fler fall. Därmed kvarstår frågan hur utgivarna vid Sveriges Television förhåller sig till detta. Är det här ett gängse och acceptabelt journalistiskt förhållningssätt vid SVT?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.