Debatt
Arbetsförmedlingen
18 oktober 2019 kl 12:47

”Sanningen är att AF mår bra av att bantas”

Tyskland lyckades halvera anslagen till arbetsmarknadspolitiken samtidigt som jobben växte till. Det bör även vara Sveriges ambition. Arbetsförmedlingens anslag är för högt och behöver skruvas ned. Det råder domedagsstämning i debatten – men Arbetsförmedlingen förmedlar trots allt bara 1,5 procent av jobben.

Det här är en opinionstext

Det senaste årets justering av Arbetsförmedlingens budgetanslag har mötts av omotiverat höga brösttoner och skrämselretorik. Men myndighetens anslag är för högt och behöver fortsatt skruvas ned. Samtidigt behöver myndighetsuppdraget förtydligas.

Svenska medier påhejade av offentligfinansierade spelare har under året kablat ut spaltmeter om Arbetsförmedlingens justering av sitt fysiska kontorsnät. 130 kontor ska läggas ned under de närmaste åren och personalstyrkan återgå till 2010 års nivå.

Neddragningen har mötts av närmast domedagsliknande utsagor, trots att AF:s personal bara förmedlar 1,5 procent av samtliga jobb i Sverige, enligt SCB. Och trots att myndigheten redan lagt ned 80 kontor de senaste fyra åren. Det vi ser är alltså en evolution, inte en revolution.

Priset i överdrifter får före detta statsminister Göran Persson som i SVT Agenda uttalade att ”till skillnad från tidigare lågkonjunkturer har vi inte en arbetsförmedling” (25/8). Perssons uttalande är att skjuta rejält över målet. Faktum är att anslaget för den aktiva arbetsmarknadspolitiken uppgår till 76 miljarder kronor för år 2020.

Förvaltningen får drygt 7 miljarder kronor. Programmen står för knappt 9 miljarder kronor. Och alltjämt förväntas cirka 10 000 personer arbeta på AF. Tvärtemot vad kritikerna hävdar talar mycket för att verksamheten är överfinansierad.

Sverige ligger fortfarande på relativt höga nivåer vad gäller satsningar på arbetsmarknadspolitik: cirka 1,7 procent av BNP. Det är klart över jämförbara länder såsom Tyskland.

Trots avsevärda resurser fallerar myndigheten att genomföra basala kärnuppgifter. En färsk granskning ger vid handen att AF misslyckas i åtta fall av tio att kontrollera nyanländas jobbsökande.

Vem står för notan? Sveriges arbetsgivare och skattebetalarna betalar kalaset dels genom arbetsgivaravgifter, dels genom skatter. Nu krävs nya prioriteringar redan i regleringsbrevet för nästa år:

  • Inför ett enprocentsmål som andel av BNP för hela arbetsmarknadspolitiken. Det finns inget ändamål med att satsa skattemedel på ett utgiftsområde bara för sakens skull. Ett land som Tyskland lyckades halvera anslagen samtidigt som jobben växte till. Det bör även vara Sveriges ambition.
  • Avbryt förnyelseresan. AF fortsätter till dags datum med en organisationsomvandling som varken ligger i linje med januariavtalets intentioner, eller vad som är önskvärt utifrån arbetsgivarperspektiv. Förtydliga instruktionen. Stryk matchningsuppdraget.
  • Skärp kontrollfunktionen för aktivt arbetssökande. Det duger inte att myndigheten inte hanterar centrala kärnuppdrag. Säkerställ att kontroller av såväl arbetssökande som av upphandlade aktörer prioriteras.
  • Prioritera programinsatser till upphandlade aktörer. En färsk rapportering från finsk public service visar hur ineffektiva och dyra extratjänster tillåts fortsätta äta programmedel, samtidigt som leverantörer till AF får kasta in handduken (Yle 22/10). Det duger inte. Redan i höst måste anslagen omprioriteras.

De förändringar som arbetsmarknadspolitiken står inför är nödvändiga och kommer inte en dag för sent. Men i ett förändringsskede är det viktigt att varken överdriva, eller underdriva, hur sakernas tillstånd faktiskt ser ut.

Nu krävs en mer balanserad bild av Arbetsförmedlingens förändring, samtidigt som ytterligare reella förändringar måste tas mot en kostnadseffektiv förmedling i takt med tiden. Omställningen måste fungera ändamålsenligt och effektivt när industrikonjunkturen nu dyker. Vi har inte råd med annat.

 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.