Debatt
Samverkan
24 juni 2019 kl 04:55

Samverkan hade kunnat hjälpa barnen i Ystad

Hjälpsökande människor vill framför allt ha hjälp, de bryr sig mindre om vem det är som hjälper dem, skriver Dennis Hjelmström, skolchef i Ystad kommun, som efterlyser större samverkan mellan myndigheter för att inte barn och unga ska falla mellan stolarna.

Det här är en opinionstext

I kölvattnet efter händelserna kring de isolerade barnen i Ystad dröjer sig frågor kvar. Vad har egentligen hänt? Vad borde ha någon ha gjort annorlunda? Frågor som är naturliga, ska väl tilläggas. 

Men när såväl tillbakablickandet som ansvarsfrågorna har avhandlats klart så hoppas jag att vi snabbt kan ta oss tillbaka till det viktiga samtalet om smart och effektiv samverkan för barn och unga, bland annat i syfte att undvika liknande händelser i framtiden. En samverkan som många av oss sedan länge redan pratar om, mycket och i längtansfulla ordalag, men bevisligen har svårt att åstadkomma.

Syftet med att samverka är att underlätta informationsutbyten, flexibilitet och effektiva insatser – sådant som är så viktigt för att till exempel tidigt upptäcka och hjälpa barn som far illa. Samverkan är dock inte samma sak som samarbete. Men samverkan förutsätter samarbete. Därtill att samtliga aktörer som eftersträvar samverkan delar en tydlig medvetenhet om vad som ska åstadkommas i ett sammanhang. Ett sammanhang som inte växelvis ägs av än den ena aktören, än den andra, utan av samtliga samverkande aktörer gemensamt.

Vi brukar säga att samverkan för barn och unga förutsätter att alla (polisen, socialtjänsten, skolan, BUP, med flera) vet vad som ingår i såväl det egna som i de andra aktörernas samhälleliga uppdrag. Detta för att kunna haka i varandra, väva ett finmaskigt skyddsnät och undvika det som brukar kallas ”organisatoriska mellanrum” där en hjälpsökande annars kan falla igenom. Ambitionen med en tydlig och känd ansvarsfördelning är i grunden god, men för mycket fokus på att formulera dessa ansvarsfördelningar och uppdragsbeskrivningar kan paradoxalt nog leda till ännu mer stuprörstänkande och därmed större organisatoriska mellanrum.

Det finns tyvärr en tendens bland olika stödjande samhällsaktörer att inte bara kommunicera och beskriva vad som ingår i det egna ansvaret, utan även vad som absolut inte ingår i det. Följden kan bli att det uppstår en sorts ömsesidig bevakning kring gränsdragningar gentemot andra aktörers uppdrag.

Bakom dessa gränser sitter sedan den ena aktören och recenserar andra aktörers förmåga eller oförmåga att respektera gränserna och den manifesterade arbetsordningen. Den som med lätthet kan rabbla reglerna kan titulera sig expert på systemets uppbyggnad. 

Den upphöjda position som en expertroll innebär kan denne sedan bibehålla genom att noga påminna sin omgivning (inte minst nyexaminerade) om reglerna inom systemet, inklusive de där gränsdragningarna. Detta kan i sin tur leda till en sorts lågintensiv, implicit uppfostringskultur inom vilken tjänstepersoner får lära sig att vandra på redan upptrampade och snitslade stigar men framför allt att hålla sig i den skog där man hör hemma. 

När en hjälpsökandes uttryckliga behov inte helt verkar passa in i tjänstepersonens uppdragsbeskrivning så hänvisar denne därför ofta till någon annan. Men en uppdragsmedvetenhet som blir för rigid kan alltså motverka såväl samarbete som samverkan och i slutändan själva poängen med den egna yrkesrollen. Denna kan hindra enskilda tjänstepersoner att tänka och agera självständigt. Samverkan skulle sannolikt bli mer lyhörd och flexibel om enskilda tjänstepersoner i sin arbetsvardag kunde känna en större trygghet i att ha möjligheten att kliva utanför sitt eget ansvarsområde, när detta behövs.

Tyvärr har vi ofta riggat vårt samhällssystem på så vis att även om alla hjälpande instanser kan ägna sig åt rätt saker utifrån sin uppdragsbeskrivning, så kan det ändå bli helt fel resultat för den hjälpsökande som alla är till för. Bättre vore det om var och en tar reda på om det finns någon liten del av det totala stödbehovet som man själv ändå kan hjälpa till med, alldeles oavsett vad som ingår i det formella uppdraget. Hjälpsökande människor vill framför allt ha hjälp, de bryr sig mindre om vem det är som hjälper dem.

Med hjälp av incitament i system som uppmuntrar självständigt tänkande, flexibla organisationer som anpassar sig efter skiftande hjälpbehov samt rörligare resurser som gör mest nytta där behovet för tillfället är som störst kan vi komma längre med vår samverkan för barn och unga.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.