Debatt
Rehabilitering
18 augusti 2020 kl 05:00

”Sämre rehabilitering för sju av tio under pandemin”

Sju av tio patienter med långvariga folksjukdomar har fått mindre rehabilitering under coronapandemin. Varannan uppger att deras hälsa har försämrats. Regeringen behöver ta ett samlat grepp om rehabiliteringsskulden, skriver Stefan Jutterdal, förbundsordförande för Fysioterapeuterna.

Det här är en opinionstext

Stefan Jutterdal
förbundsordförande, Fysioterapeuterna

Rehabilitering handlar om att hjälpa patienten att få tillbaka så mycket som möjligt av sin fysiska och psykiska förmåga efter en skada eller sjukdom. Rehabilitering är ett teamarbete där en rad olika professioner ingår. Behoven ser olika ut för varje patient. Det kan till exempel handla om träning av gång, balans eller styrka för att kunna leva ett självständigt liv.

Utebliven eller bristfällig rehabilitering ökar det framtida vårdbehovet och gör det svårare att komma tillbaka i arbete. Det finns alltså goda samhällsekonomiska skäl att satsa på rehabilitering. Men när behoven är stora och resurserna knappa är det enkelt för både beslutsfattare och yrkesutövare att prioritera det akuta före det långsiktiga. 

Bakom varje prioritering finns patienter vars behov anses akuta men där bristen på rehabilitering får stora konsekvenser. Våra medlemmar har under våren skickat oroade signaler om minskad rehabilitering för stora patientgrupper. 

Därför har vi gjort en enkätundersökning bland medlemmar i organisationerna Neuroförbundet, Nätverket mot Cancer, Riksförbundet Hjärt-Lung, Unga Reumatiker samt Pensionärernas riksorganisation.Resultaten är alarmerande.

Sju av tio svarande, 68 procent, uppger att deras tillgång till rehabilitering har minskat under pandemin. För mer än varannan, 53 procent, har tillgången minskat kraftigt. Tyvärr förstärks problematiken av att 46 procent uppger att de själva har efterfrågat mindre rehabilitering – av rädsla för att smittas eller för att bromsa smittspridningen.

Då är det inte förvånande att varannan svarande, 53 procent, också uppger att deras hälsa har försämrats under pandemin. Pandemin har orsakat en omfattande rehabiliteringsskuld, som riskerar att växa.

Resultaten visar att det krävs kraftfulla och snabba satsningar på rehabilitering. Alternativet innebär omfattande lidande för patienterna, högre tryck på sjukvården och ökade kostnader för skattebetalarna.

Risken är dock stor att nödvändig handling uteblir. Ansvaret för rehabilitering ligger ofta i gränslandet mellan region och kommun, som sedan länge arbetat i separata spår med bristfälligt informationsutbyte.

Ett annat stort hinder är att det saknas en nationell, kontinuerlig och systematisk uppföljning av rehabilitering.

Samhället står illa rustat och behöver snabbt identifiera och undanröja de allvarligaste problemen. Regeringen bör tillsätta en nationell rehabiliteringssamordnare, som bland annat har dessa uppgifter:

  • Ökad samverkan. Samordnaren bör kartlägga brister, sprida goda exempel och föreslå nödvändiga reformer för bättre samverkan och tydligare ansvar.
  • Jämlik rehabilitering. Samordnaren bör analysera ojämlikheterna och lägga förslag på åtgärder för ökad jämlikhet.
  • Förstärkt uppföljning. En akut åtgärd bör vara att kartlägga pandemins påverkan på rehabilitering samt lägga förslag på hur rehabiliteringen kan följas upp långsiktigt och systematiskt.

Under pandemin har rehabiliteringen för stora patientgrupper allvarligt försämrats. Men under en kris är förändringsviljan som störst och möjligheten finns nu till en nystart för svensk rehabilitering. Det behövs en samlande kraft för att alla som drabbas av sjukdom eller skada ska få bästa möjliga stöd för att leva ett gott och aktivt liv utifrån sina förutsättningar.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 18 augusti 2020 kl 05:00
Uppdaterad: 18 augusti 2020 kl 04:58

Skribent

Stefan Jutterdal
förbundsordförande, Fysioterapeuterna