FNs konvention är sedan 2008 ratificerad av Sverige. Det innebär att regeringen förpliktigat sig att genomföra de åtagande som konventionen ställer. När den ratificerades var förväntningarna stora och sågs som uttryck för en politisk vilja att starta ett reformarbete för att förändra de diskriminerande och ojämlika villkor som är vardag för de av oss som begränsas av funktionshinder.
Politikerna tog till sig retoriken i konventionen när den kom; de vackra orden om jämlikhet och full delaktighet. Men det förväntade reformarbetet uteblev, istället blev det försämringar av våra villkor.
Vår verklighet, väl känd, av ”våra” politiker ser ut på detta sätt: Många av oss är för sitt uppehälle under hela sin livstid hänvisade till aktivitets – eller sjukförsäkring (cirka 6 000 kr netto efter skatt). Arbetslösheten är hög och vid hälsomätningar ligger funktionshindrade längst ner på skalan. Undersökningar visar också att på grund av bristande tillgänglighet och otillräckligt stöd och service är upplevd ensamhet, utanförskap och isolering större än hos andra medborgargrupper.
Historiskt sett har Sverige legat i framkant. Så är det inte längre. Den politiska retoriken om full delaktighet finns kvar. I konkret politisk handling betyder den dock väldigt lite. Reformpolitiken inriktas istället på effektiviseringar och på besparingar. Särskilt utsatt är rätten till personlig assistans; assistansersättningen. Avståndet till att vi uttalat ses som tärande kan, om denna utveckling fortsätter, bli kort.
Under den tid som gått sedan Sverige ratificerade konventionen – snart 10 år – har den i praktiken inte haft någon betydelse alls för att förbättra våra villkor. Anledningen är dels att det saknas ett politiskt intresse, eller uttryckt med andra ord: villkoren för personer med funktionsnedsättningar uppfattas inte som en fråga man vinner politiska val på. Och dels att konventionen inte har införlivats i svensk lag.
Regeringen vill införliva barnkonventionen och göra den till svensk lag. Vi har överfört de fördelar en sådan reform skulle innebära om man också gjorde FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning till svensk lag. I princip är fördelarna desamma:
- Eftersom konventionen blir gällande som lag kan den ensam läggas till grund för myndigheters beslut i mål och ärenden.
- Konventionen blir tillämplig på samtliga rättsområden.
- Det blir tydligt att konventionen ska ses som en helhet och att artiklarna i konventionen ska tolkas i relation till varandra, vilket kan förväntas lägga grunden till ett mer rättighetsbaserat synsätt.
- Regelgivningen i övrigt kommer att påverkas.
- Genom inkorporeringen kan man räkna med att rättigheterna för personer med funktionsnedsättning får en mer framskjuten plats i den offentliga debatten och i lagstiftningsärenden.
- Brister i den svenska lagstiftningen kan identifieras och åtgärdas.
- Konventionens bestämmelser kan förväntas påverka utformningen av annan lagstiftning mer direkt än hittills.
- En väsentlig fördel är vidare att den kan fungera som utfyllnad i de fall annan lagstiftning inte till fullo tar till vara funktionshindrades rättigheter.
- Konventionen kommer att ha företräde vid en eventuell konflikt mellan bestämmelserna i konventionen och författningar av lägre valör.
Sammantaget innebär en inkorporering av FN:s konvention om rättighet för personer med funktionsnedsättning i svensk lagstiftning att villkoren för dessa personer måste vägas in och beaktas i allt politiskt reformarbete. Konsekvenserna av en sådan förändring kommer att bli märkbar på alla samhällsområden. Funktionshinderspolitiken kommer inte som idag att kunna domineras av ett vård- och omsorgsperspektiv. Istället kommer ett medborgarperspektiv, som omfattar alla samhällsområden, att stärkas och skyddas i lag.
Villkoren för personer med funktionsnedsättningar ges ett helt annat och starkare rättsligt stöd än idag.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
