Förortens radikalisering Hela debatten

Sahlin måste ta tydligare avstånd från islamister

Ibrahim Bouraleh, ordförande för Islamiska förbundet i Järva, hävdade i Aktuellt att det är av välvilja som män säger åt kvinnor hur de ska klä sig. Mona Sahlin måste markera tydligare mot en sådan förklaringsmodell, skriver Cheko Pekgul, som skrivit en bok om hur islamister stärker sin ställning i samhället.

Zeliha Dagli blev denna sommars hjältinna efter att med sin artikel på Aftonbladet debatt ha dragit igång en livlig debatt om kvinnors frihet.

Helt plötsligt var det många som fick utrymme i media för att lyfta fram den ofrihet som är många kvinnors vardag i förorten. Men många tog också tillfället i akt att relativisera frågan och anklaga dem som ville lyfta frågan för att gynna rasister och främlingsfientliga krafter i samhället.

I boken ”Jag är ju svensk” skriver jag och Nalin Pekgul om två unga kvinnor med rötter i Somalia som förklarade att deras föräldrar aldrig satt upp några orimligt stränga regler för dem.

Problemet var i stället att den omgivande somaliska gruppen lade sig i deras liv. De berättade att när de började använda jeans i stället för lång kjol och slöja blev deras pappa ifrågasatt när han kom till moskén.

Han ville egentligen inte behöva ta upp saken med döttrarna men föreslog en kompromiss; kunde de inte använda jeans när de var i andra delar av Stockholm men inte i Rinkeby.

Döttrarna suckade och förklarade att de inte använde jeans för att visa sig på stan utan för att det var ett praktiskt plagg att röra sig i.

Samtidigt som de fortsatte att använda sina jeans tyngdes de av dåligt samvete för att ha förstört pappans anseende bland sina landsmän. Det här är ett exempel på hur omgivningen pressar familjerna att begränsa kvinnors frihet.

Ännu värre är det att det i dag finns självutnämnda moralpoliser i Tensta som tillrättavisar kvinnor som de anser är fel klädda eller spottar på dem när de går förbi.

Måndagen den 24 augusti gjorde nyhetsprogrammet Aktuellt ett mycket bra inslag om radikaliseringen i förorten. I den efterföljande debatten i studion deltog Mona Sahlin och Ibrahim Bouraleh, som är ordförande i Islamiska förbundet i Järva (IFIJ).

Bouraleh fördömde inte kvinnoförtrycket, utan hävdade att moralpoliserna i Rinkeby agerade av välvilja och att de försvarade gamla traditioner.

Men de som trakasserar kvinnorna drivs av en islamistisk ideologi som vill att kvinnor ska vara underordnade männen och som vill låsa in kvinnor i tältliknande kläder.

Det gör mig upprörd att Mona Sahlin inte markerade tydligt mot Bourahles förklaringsmodell. I stället har hon valt att lyfta fram denne man som en tillgång i kampen mot radikaliseringen i förorten.

I Tensta och Rinkeby har människor i åratal med förtvivlan kunnat se hur ungdomar radikaliseras och rekryteras till terrorgrupper, samtidigt som Bourahles IFIJ vägrat att erkänna problemet.

När media rapporterade att nio somaliska flickor från Järva rekryterats till IS väckte det en enorm ilska i den somaliska gruppen och IFIJ utsattes för kraftig kritik för passivitet, vilket gjorde att IFIJ kände sig tvingade att agera genom att bjuda in Mona Sahlin till ett möte i Rinkeby i november förra året.

Det är viktigt för föräldrarna vars barn har rekryterats att få träffa den nationella samordnaren mot extremism. Det är viktigt för Sahlins trovärdighet att hon för en dialog med offer för islamiseringen.

Men hon borde förstå att hon inte ska ge islamistiska organisationer legitimitet genom att låta sig bjudas in till den här typen av dialog. Det är kommunerna som via socialtjänst och skolor borde bjuda in till sådana möten.

Mona Sahlin har varit toppolitiker och borde veta vilka signaler det sänder till människor i Rinkeby när hon slätar över Bouralehs obehagliga uppfattningar och därmed markerar att han är en man att lita på i kampen mot extremismen.

Nu har hon ännu en gång bekräftat att det officiella Sverige betraktar personer som delar Bouralehs åsikter som legitima företrädare för muslimer i Sverige.  

I kampen mot radikaliseringen av svenska ungdomar får samhället inte kompromissa bort flickors och kvinnors frihet att välja sina liv.

Min fru behöver varken min eller Ibrahim Bouralehs välvilja. Hon klarar sig utmärkt på egen hand, men hon behöver samtidigt veta att de personer som vill begränsa hennes vardag inte får makt och inflytande.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.