REPLIK. Det svenska röstningssystemet är ganska unikt i världen i den bemärkelsen att väljaren plockar åt sig sin valsedel i full offentlighet. Utlandets kritik av denna process är lika konstant och regelbunden som de förbryllade svenska reaktionerna härpå. Därför är det ytterst välkommet att kanslichefen på valnämnden i Stockholms stad Eva Debels med flera formulerar samma kritik i artikeln ”Valhemligheten har satts ur spel” (DS 22/5).
För visst är kaoset och stöket kring valsedlarna ovärdigt och kan äventyra väljarens önska om att rösta hemligt. Men ur internationell synvinkel är problemet mycket värre än så, och bottnar i unika svenska värderinger kring offentlighet och demokrati.
Om du som väljare följer det svenska valsystemets informationsmaterial är ditt val inte hemligt alls. Du informeras tydligt, i bild och skrift, om att i full offentlighet ta din valsedel, för att därefter i hemlighet stoppa denna i ett kuvert. Men, som varje svensk kan bedyra dig, det går att uppnå valhemlighet genom att kringgå instruktionerna: Ta flera valsedlar, använd handskriven valsedel, smuggla in en extra sedel i bröstfickan och så vidare.
Den i Sverige utbredda uppfattningen är alltså att du som väljare ansvarar för att säkra din valhemlighet. Valhemlighet tycks betyda att du inte mot din vilja behöver avslöja din röst. Denna uppfattning av valhemlighet är unikt svensk. I de flesta demokratiska traditioner är det nämligen valsystemet som måste säkra din valhemlighet, om nödvändigt mot din egen vilja. Valhemlighet är en skyldighet snarare än en rättighet. Alltså: din röst måste vara hemlig – även om du själv skulle önska att offentliggöra den!
Men varför är det så? Vad är det för problem om en väljare själv önskar att offentliggöra sin röst? Varför ska systemet förhindra detta? Anledningen är att ett röstsystem som förmår dig att avslöja din röst gör dig till föremål för olika påtryckningar. Till exempel kan din make, patriark, mamma, arbetsgivare eller fackförening kräva att du bevisar vem du röstar på (eller inte röstar på) för att du ska få ha kvar ditt sociala kapital eller ditt arbete. Eller så kan en rik politiker rentav köpa din röst. Ett demokratiskt valsystem gör detta omöjligt.
Du kan och får visst påstå precis vad du vill om hur du röstat, men systemet får inte möjliggöra att du bevisar detta. Du mottar inget kvitto, du får inte ta bild på din valhandling och du har ingen möjlighet att visa hur du röstar för en tredje part som är närvarande bakom valskärmen för att bekräfta ditt val.
LÄS MER: Och nu då, ringer klockorna om största demokratihotet?
För att få ett intryck av den milsvida skillnaden mellan Sverige och andra demokratier kan man läsa rekommendationen av Europarådets Venedigkommission från 2002, som riktar sig till nya demokratier i före detta kommunistiska diktaturer. “Voters are entitled to [secrecy of ballot], but must also respect it themselves, and non-compliance must be punished by disqualifying any ballot paper whose content has been disclosed […] Violation of the secrecy of the ballot must be punished, just like violations of other aspects of voter freedom.” (Code of good practice in electoral matters, art. 52, 55).
Valhemligheten är här alltså ett krav på väljaren, inte ett erbjudande. Syftet med valhemligheten är att skydda valets integritet, inte väljarens privata sfär.
I Sverige är det däremot fullt möjligt att lägga sin valsedel i valkuvertet mitt i vallokalen under allas påsyn, och sedan få detta kuvert lagt i valurnan. Svenska Valprövningsnämndens beslut 1994:30 säger detta direkt: “Om väljaren själv inte har något intresse av att skydda sin valhemlighet kan valförrättarna inte vägra ta emot väljarens valkuvert av detta skäl.”
Den unika svenska tolkningen av valhemlighet operationaliseras i form av instruktioner, utbildning, rutiner och regler. Men skillnaden märks även kulturellt – ingen svensk verkar bry sig.
Jag har agerat valförrättare vid några svenska val, ingår i ett stort forskningsprojekt om digitala valsystem, har fungerat som expert för regeringens vallagskommitté och är flitig föredragshållare om demokratifrågor. Jag pratar val med väljare, ordförande i valnämnder, valförrättarutbildare, journalister, riksdagsledamöter, utvecklare av digitala valsystem och valforskare i många länder.
Min upplevelse är att valhemligheten helt enkelt inte är särskilt viktig för svenskar. Den uppfattas som en mycket subtil och ganska meningslös detalj, som man ändå bara vill utnyttja om man har dolda och oärliga avsikter. Detta är en reaktion jag bara stöter på i Sverige; en genuin kulturell markör.
Som valförrättare bevittnar jag ofta följande situation på valdagen: En liten grupp vänner anländer på valorten, högstämda och sympatiska. Gemensamt går man upp till valsedlarna, medan man småpratar politik. Var och en tar en valsedel från samma parti och lägger den i valkuvertet på väg till valskärmen. Valhandlingen uppfattas som en fest, en grej man gör tillsammans, en social aktivitet. Men den är även ett tillfälle för grupptänkande, ett socialiseringsritual, en bekräftelse av gemensamma värderinger, en stabiliseringsprocess, en kontrollmekanism, ett starkt och dyrt socialt signal som man skickar till sin grupp.
Under riksdagsvalet 2014 noterade internationella valobservatörer att “familjeröstning” – där grupper av personer tillsammans går in bakom valskärmen – förekom i hälften av de besökta lokalerna, ofta utan att personalen i vallokalen brydde sig.
Att den svenska valhandlingen kan användas som social signal genom att valhemligheten i princip är valfri är inte förvånande; det harmonierar med många andra svenska demokratiska traditioner som verkar skrämmande på oss utlänningar, som till exempel valberedningar.
Det finns många önskvärda aspekter vid valsystem: transparens, hemlighet, frihet, korrekthet, tillgänglighet och hur man fördelar mandaten och så vidare. Olika länder väljer att prioritera mellan dessa aspekter på olika sätt, ofta i enlighet med landets demokratiska traditioner.
Svensk kultur prioriterar konsensusbyggande, politisk stabilitet och sociala kontrollmekanismer framför frihet och hemlighet, även i valsystemet. Med enkla ändringar i rutinerna kring valsedlar kan detta lösas utan att vallagen behöver ändras. Och det gärna innan valet 2018.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
