Hittills i år har cirka 120 000 migranter sökt asyl i Sverige och prognosen för helåret pekar på minst 160 000 asylsökanden. Någon avmattning de kommande åren kan inte heller skönjas, så om inte regeringen börjar agera kommer påfrestningarna på samhället att bli mycket stora.
Att Stefan Löfven nu begärt att även Sverige ska kunna ingå i den omfördelning av flyktingar som merparten av EU:s medlemsstater kommit överens om, visar att statsministern äntligen har kommit till insikt om vilken utmaning den stora mängd flyktingar som kommer till Sverige innebär.
Men än så länge har Löfven inte fått gehör från de övriga medlemsländerna, dessutom har färre än 1 000 av de 160 000 asylsökandena som överenskommelsen gäller hittills kunnat omplaceras till ett annat land.
Samtidigt bygger Sverige tältläger när vintern står för dörren och människor tvingas övernatta på Migrationsverkets reception. Det är ingen överdrift att konstatera att regeringen börjar tappa kontrollen.
Sverige ska självfallet ha en generös flyktingpolitik, men vi kan inte tillsammans med Tyskland ge skydd åt merparten av de flyktingar som kommer till Europa. För att vi ska kunna ge de människor som redan har tagit sig till Sverige en rimlig nystart måste ett antal reformer på plats för att underlätta integrationen.
Regeringens överenskommelse med Alliansen är ett steg i rätt riktning, men det räcker inte. Inte heller de tillfälliga gränskontrollerna kommer i någon större utsträckning att påverka mängden asylsökanden såvida man inte också avvisar de asylsökanden som kommer via andra EU-länder.
Det förhindrar ingen från att utnyttja sin rätt att söka asyl, men det får helt enkelt ske i något av de andra säkra länder som migranterna har passerat innan de kommer till Sverige.
Därutöver måste regeringen på allvar ge de som fått asyl en reell möjlighet att få bostad och kunna försörja sig själva. Det kräver att man tar av sig de ideologiska skyddslapparna och vågar fatta viktiga, men nödvändiga beslut.
För det första måste bostadspolitiken läggas om. Ansvaret för att ge flyktingar bostäder ligger på kommunerna, men man saknar i realiteten de verktyg som behövs för att kunna möta det stora behov som nu växer fram.
Om kommunerna ska kunna få fart på bostadsbyggandet kan det inte alltid få stå tillbaka för andra särintressen. Såväl buller- som strandskyddsregler behöver ses över, men framförallt måste möjligheten att överklaga begränsas.
Det är inte rimligt att det kan ta 7-8 år från idé till färdigt hus i Sverige när man i Tyskland kan göra samma sak på 18-24 månader.
För att dessutom få ett bättre utnyttjande av det befintliga bostadsbeståndet behöver flyttskatterna sänkas radikalt och hyresregleringen reformeras. Båda skapar stora inlåsningseffekter som förhindrar människor att få de bostäder de behöver.
För det andra måste arbetsmarknaden liberaliseras. Många nyanlända har låg utbildning och kan inte konkurrera på den svenska arbetsmarknaden. Om de inte ska leva på bidrag under lång tid, kanske livslångt, måste såväl ingångslöner som beskattning på låga inkomster sänkas.
För de som har utbildning måste validering ske snabbare och vid behov komplettering kunna genomföras enkelt så att de kan utnyttja sin fulla kompetens på arbetsmarknaden. Likaså behöver SFI-utbildning kunna erbjudas utanför arbetstid så att möjligheten till egen försörjning inte försenas.
För det tredje måste åldersbestämning av ensamkommande införas. Erfarenheten från exempelvis Norge visar att över 30 procent var äldre än 18 år. Dels är kostnaden för ensamkommande betydligt högre än för vuxna och resurserna ska ges till de som behöver det, dels ska inte barn behöva bo ihop med vuxna.
Mehmet Kaplan verkar tro att han kan prata fram nya bostäder och migrationsminister Morgan Johansson (S) konstaterade nyligen att Gränsen är nådd, men utan att ge några konkreta förslag på åtgärder.
Det är bra att ansvariga ministrar har kommit till insikt om problemen, men det räcker inte utan regeringen måste också visa handlingskraft. Eller som amerikanarna säger: It's time to walk the talk.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
