Debatt
Miljonprogrammet
17 september 2015 kl 06:12

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

Så kan miljonprogrammet lösa bokrisen

Den akuta bostadsbristen får inte bli en ursäkt för dåligt stadsbyggande. Genom att förtäta med bostäder och förändra strukturen i miljonprogrammet kan vi bryta segregationen – samtidigt som vi löser bostadsförsörjningen, skriver arkitekten Rickard Stark och stadsplaneraren Eva Tenow.

Det här är en opinionstext

Under rivningarnas mest intensiva skede i Göteborg lär Louis Campanello, chef för det kommunala saneringsföretaget Göta Lejon, ha sagt: ”Vi här uppe i Norden kan inte dra samma fördel av Blitzens princip som i delar av England.” Han syftade givetvis på bombmattorna som tyskarna släppte över bland annat London och som utplånade hela stadsdelar under andra världskriget.

Den nödvändiga stadsförnyelsen som vi stod inför i Sverige fick helt enkelt hitta andra lösningar. Expropriering och rivningar skulle sätta i gång en storskalig folkomflyttning från städernas centrum till moderna förorter. När utflyttningen inte skedde frivilligt, var det ofta de redan marginaliserade i samhället som flyttade till de nya stadsdelarna.

Den tidigare sociala och ekonomiska uppdelningen mellan människor fick nu en ytterligare dimension i och med de stora geografiska avstånden. Med en i stort sett obefintlig byggnation i områdena, efter snart ett halvt sekel, står vi i dag med oattraktiva bostadsområden långt ifrån centrum.

Schablonbilden av förorten är att det är en avlägsen plats med sociala problem och en storskalig och ibland omänsklig betongarkitektur. Problemet är att den bilden alltför ofta stämmer.

Men minst lika problematiskt är avtrycket från den tidens planeringsideal. Områdena är ofta byggda som avknoppade säcksamhällen med endast en väg in och en väg ut. Det motverkar en naturlig rörelse genom området och den viktiga kontakten mellan stadsdelar som vi är vana vid att se och uppskatta i innerstaden saknas. Trafiksepareringen är total vilket leder till att viktiga stråk förblir obefolkade och otrygga.

Stora skivhus eller punkthus byggda i en gles struktur med avsaknad av privata bostadsgårdar gör att man inte använder grönytor i den utsträckning som man borde. Oattraktiva miljöer i markplan ger inga eller få oplanerade sociala möten.

Husen byggdes ofta med ett fåtal lägenhetsstorlekar (ofta genomgångsbostäder på väg till radhuset eller villan) för människor i samma livssituation, och sällan korsas olika upplåtelseformer inom samma kvarter. Möjligheten till kvarboende och boendekarriär är således begränsad och viljan till nyinflyttning är låg.

Här bor fortfarande främst oprivilegierade invånare som har hamnat där ihop med andra i en liknande situation – och tyvärr ser den trenden ut att hålla i sig. I dag är det fullt möjligt för barn att växa upp i vissa områden helt utan kontakt med andra vuxna förebilder än människor i utanförskap med små möjligheter och insikter om hur man tar sig därifrån.

Vi måste nu börja minska avstånden mellan människor igen om vi menar allvar med talet om integration. Det effektivaste sättet är att vi bor närmare varandra, och här har stadsbyggandet en avgörande betydelse.

Genom att förtäta med bostäder och förändra strukturen i miljonprogrammet kan vi lyfta utanförskapsområden och vända segregationens negativa trend. Kombinationen av stor bostadsbrist, stora renoveringsbehov och stort kommunalt ägande i dessa områden skapar ett gyllene tillfälle.

Vi måste öka de i dag få boendealternativ och upplåtelseformer som finns i områdena; dels för ett ökat kvarboende och dels för att ge möjlighet till boendekarriär inom området. Det räcker inte med komplementbebyggelse vid sidan om, utan det är själva strukturen inne i områdena som måste förändras. Trafiksepareringen måste brytas.

Nya och befintliga hus måste vävas ihop med gator annars kommer förändringen endast att få marginell eller i värsta fall ingen effekt på människors korsande vardagsvägar. Bilen ses ofta som en säkerhetsrisk bland de boende, vilket i och för sig är förståeligt, men samtidigt vet vi att befolkade stråk också är trygga stråk. Olika trafikslag måste korsa varandra oavsett om du ska ta tunnelbanan, bilen eller cykeln.

Förtäta för att komma upp i en kritisk massa för samhällsfunktioner och handel. I dag har de flesta verksamheter stängt och lämnat människor med en känsla av att samhället vänt dem ryggen.

Komplettera framför allt inne i områdena och på parkeringar, impediment och liknande. Bygg fler boendealternativ såsom olika bostadsstorlekar, hustyper, upplåtelse och ägande. Frigör den privata investeringsviljan genom att erbjuda småskalig fastighetsindelning med till exempel stycke-byggda radhus inne i områdena – som en form av ny egnahems-rörelse.

Bygg privata bostadsgårdar som vi är vana vid och uppskattar i kvartersstaden. I stort sett i alla boendeenkäter lyfts avsaknaden av den privata gården fram som ett minus.

Renovera så att människor har råd att bo kvar inom området, antingen genom en varierad hyressättning eller genom att flytta till en mindre bostad inom området.

Det var storslagna politiska reformer som skapade den uppdelade situation som vi har i dag. Det behövs nu lika djärva initiativ och ansvarstaganden för att bryta segregationens negativa spiral. Vi vet vad vi behöver göra, men för att lyckas krävs politisk vilja och beslut i syfte att skapa kompletta, attraktiva bysamhällen – dit fler människor vill och kan flytta.

I city kan man nyttja höga markpriser genom en incitamentstyrd markpolitik, och ställa långtgående krav på byggherren i en markanvisning. Den möjligheten finns inte på samma sätt i förorter där markvärdet är lågt eller mycket lågt.

Det som finns är däremot ofta stora kommunala markinnehav och stora sammanhängande kommunala bostadsbestånd. Här måste allmännyttan ta täten för att höja attraktionen och få andra aktörer att vilja investera och bygga.

Enligt Sabo har allmännyttan ett övervärde på cirka 400 miljarder kronor. Sänker vi de oproportionerligt stora avkastningskrav som allmännyttan har i förorten så ger det oss ett kraftfullt verktyg.

Åter hörs röster om ”nya städer” och snabba huskoncept som efter storskalig, svensk modell ska lösa dynamiska problem. Det riskerar bara att låsa in oss i nya miljonprogramsområden. Ta i stället chansen att bryta segregationen och samtidigt lösa bostadsförsörjningen – i förorten.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.