Debatt
Apatiska flyktingbarn
3 oktober 2019 kl 05:00

Så här vårdar vi barn med uppgivenhetssyndrom

Frågan om apatiska barn är åter aktuell efter ett reportage i tidskriften Filter. Här beskriver offentligägda bolaget Gryning sin metod för att vårda uppgivna barn tillbaka till livet. Miljöterapi samt att vårdas skild från familjen är två viktiga nycklar.

Det här är en opinionstext

Med stöd av den metod som Grynings medarbetare på hvb-enheten Solsidan utvecklat har fler än 30 barn med uppgivenhetssyndrom fått hjälp att komma tillbaka till livet.

Vi tog emot den första familjen med ett uppgivet barn 2004. Då var det ingen som visste vilken hjälp barnet behövde, vare sig inom sjukvården eller inom socialtjänsten. Varje dag barnet befann sig i detta tillstånd var en förlorad dag i barnets liv. Till sist beslutade vi tillsammans med läkare att försöka hitta ett sätt att hjälpa barnen.

Det var upprinnelsen till att vi på Gryning Vård började utveckla vår egen metod. Utvecklingsarbetet skedde tillsammans med socionom och leg psykoterapeut Micael Jönsson, handledarutbildare och Solsidans handledare under flera år.

Metoden, som är miljöterapeutisk, skapar en trygg livssituation där barnet omges av vuxna som inte själva har en livssituation som är svår att hantera. Den utgår från att barnet inte är fysiskt sjukt och strävar efter att locka tillbaka barnet att våga välja livet igen.

En av de första åtgärderna är att helt skydda barnet från oron i asylprocessen. Föräldrarna tillåts inte tala om den på avdelningen, där ska de bara vara mamma och pappa. I vissa fall separerade vi barnet helt från den svåra situation som föräldrar och familj befann sig i.

Ett veckoschema upprättas där alla aktiviteter under dagen finns med, även den tid då barnet ligger i sängen. Behandlaren arbetar med ingången att livet som pågår runt barnet ska göra sig påmint och på sikt ska hjälpa barnet tillbaka till lusten att leva. Det uppgivna barnet får därför hjälp att vara delaktig i alla aktiviteter, exempelvis sätts barnets hand på tandborsten och om man bakar håller både personalen och barnet i vispen. Barnet involveras i samtal och verksamhet oavsett om det ger några tecken på att vara medvetet om omgivningen eller ej.

Att separera barn och föräldrar är kontroversiellt. Men när ett barn blir liggande i ett uppgivet tillstånd under lång tid, ibland år, är det för många dagar som går förlorade för att inte ta alla möjligheter i beaktande.

I Grynings och Solsidans fall var barnet och familjen ofta åtskilda under två till tre månader. Familjen tog då del av barnets utveckling via personal genom foton och filmklipp.

Eftersom barnen endast i ett fall haft uppehållstillstånd före tillfrisknandet har de återvänt till ett liv lika osäkert som före uppgivenheten. En sådan situation kan innebära en återgång till depression och ångestproblematik. Det är därför viktigt att barnen i dessa fall fortsatt erbjuds en stabiliserande behandling även en tid efter ”uppvaknandet”. Hos oss var i vissa fall familjesituationen så pass orolig att barnen i stället för att gå tillbaka till familjen placerades i familjehem i avvaktan på beslut rörande asylärendet.

Metoden samt teoretiska reflektioner beskrivs mer utförligt i boken ”Vägen tillbaka – Behandling av barn med uppgivenhetssyndrom”.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.