Debatten om skatteinbetalningar och skatteplanering återkommer med jämna mellanrum. Nu senast i samband med att det framkommit att bland andra Leif Östling ägnat sig åt, vad det tycks som, helt laglig skatteplanering. Det föranleder några reflektioner.
För det första är det, naturligtvis, viktigt att skattebrott beivras. För det andra är skatteplanering inte nödvändigtvis brottsligt. Tvärtom är det allt som oftast fullt lagligt. Korrekta avdrag för rut och rot eller ränteavdrag, vilket de flesta ägare av hus eller bostadsrätter ägnar sig åt, är exempelvis skatteplanering.
Motsatsen till skatteplanering skulle vara någon slags skattemaximering, där den enskilde ägnar sig åt att på olika sätt försöka betala in så mycket skatt som möjligt. Av debatten kan man få intrycket att flera ledande politiker och debattörer anser att det är vad – åtminstone direktörer – borde ägna sig år. Det är en löjlig tanke. Att helt lagligt arbeta och ha inkomst eller andra pengar placerade i ett annat land än Sverige – särskilt om dessa länder har skatteavtal med Sverige – borde vara svårt för andra än hårdföra nationalister att ha synpunkter på. Särskilt inte som Östling i det aktuella fallet tycks ha betalat skatt precis som han skulle i de länder där han varit verksam eller har pengar placerade.
Östling har heller inte, såvitt jag vet, någonsin tillhört falangen som argumenterar för att skatterna i Sverige ska höjas. Därmed kan man inte tala om omoraliskt beteende eller hyckleri. Det är mer än man kan säga om Margot Wallström som – även hon helt lagligt – valt att ”bara” betala väldigt låg EU-skatt under sin tid som kommissionär. Detta trots att hon hade kunnat välja att beskattas i Sverige och fastän hon tillhör ett parti som är besatt av att höja skatterna och använder en osmaklig retorik om ”skattesmitande miljardärer”.
Jag uppfattar den debatt som nu uppstått som inkvisitorisk. Är det rimligt av medier och politiker att, som nu sker, hänga ut personer som inte begått något brott, eller ens betett sig felaktigt eller hycklat?
Den helt i onödan uppiskade stämningen kommer garanterat följas av en förutsägbar debatt om förslag på skärpt lagstiftning mot skatteplanering. Tidigare i år förespråkade Vänsterpartiets Ulla Andersson att skattejurister, skattekonsulter, revisionsbyråer och banker skulle förbjudas hjälpa sina kunder att göra fullt lagliga avdrag eller på andra sätt ge råd inom lagens ramar som skulle innebära minskade skatteinbetalningar.
Ett bisarrt förslag, men helt i linje med den debatt som nu rasar och som underblåses av bland annat politiker på ledande positioner. Sverige har bland världens högsta skatter. Är det då skattefusk att tillfälligt eller permanent flytta och jobba utomlands? Bedriva verksamhet i andra länder? Underlättar Sverige skatteflykt om vi låter någon bo, arbeta och betala skatt här om den personen råkar komma från något av de få länder som har högre skattetryck än vi?
Sverige är inte – och det tror jag tack och lov att få vill – Östtyskland 1979. Men debatten som nu rasar gör att man beklagligt nog kan få det intrycket.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
