Debatt
Jämställdhet
12 februari 2016 kl 14:58

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

S och MP driver trofépolitik om lönekartläggningar

Regeringens förslag att återinföra årliga lönekartläggningar för företag med mer än tio anställda är uddlöst. Hade man varit ute efter att få effekt hade man i stället gett Diskrimineringsombudsmannen i uppdrag att följa upp och granska redan befintliga kartläggningar.

Det här är en opinionstext

När Göran Persson förklarade att Miljöpartiet driver en pubertal trofépolitik så menade han att man driver en symbolisk politik som kan knytas till ett tydligt problem och att man hoppas på ryggdunkar för den fina ambitionen. 

Om politiken i verkligheten faktiskt gör någon skillnad eller löser något problem är i sammanhanget underordnat.  

Dessvärre förefaller det som att Socialdemokraternas samarbete med Miljöpartiet gjort att båda parterna driver samma trofépolitik.  

Det manifesteras tydligt när man i dag väljer att backa bandet och införa årliga lönekartläggningar för alla företag som har mer än tio anställda. Med det vill man skicka signalen att man tar krafttag med löneskillnaderna mellan kvinnor och män. 

Dessvärre är det ett slag i luften. Sverige har tidigare haft årliga lönekartläggningar, men valde att förändra det till att kartläggningarna i stället ska ske vart tredje år och innefatta företag med 25 eller fler anställda. 

Det har inte inneburit att utjämningen av löneskillnader mellan könen bromsats, utan utvecklingen har fortsatt åt rätt håll i samma takt. 

Så frågan är vad regeringen egentligen försöker uppnå med återgången till årliga kartläggningar? 

Tittar man i Medlingsinstitutets rapport Löneskillnader mellan män och kvinnor 2014 får man ganska snabbt en bra förklaring.  

Löneskillnaden mellan kvinnor och män är 13,2 procent utan hänsyn tagen till strukturella skillnader som ålder eller könsmässig överrepresentation i högre befattningar. 

Det innebär inte att en manlig undersköterska har 13,2 procent högre lön än en lika erfaren kvinnlig undersköterska på samma arbetsplats. 

Löneskillnaden beror i stället till största grad på en lång rad andra faktorer: exempelvis yrke , arbetslivserfarenhet, utbildning och inom vilken del av arbetsmarknaden som arbetet utförs. Antalet arbetade timmar påverkar möjligheterna till karriär och arbetslivserfarenhet. 

Kvinnor arbetar generellt sett färre timmar än män, till stor del beroende på deltidsarbete, vab och sjukskrivningar. Efter standardavvägningar - alltså när man tar hänsyn till dessa faktorer - så ligger löneskillnaderna istället på omkring 5 procent.  

I samma rapport framgår också att kvinnor äter in löneglappet årligen. 

Det förklaras till absolut största del med att omkring 70 procent av de minskade löneskillnaderna beror på struktureffekter. 

Med andra ord: arbetsmarknadens sammansättning har förändras så att kvinnor i högre grad etablerar sig i yrken med högre löner. Till och med så till den grad att Medlingsinstitutet skriver att det finns en trend mot minskad yrkessegregering. 

Den positiva utvecklingen har flera förklaringar och därför lär effekten knappast bli högre för att man återgår till årliga kartläggningar. 

Dessvärre kan man inte bara rycka på axlarna åt att regeringen driver symbolfrågor för att i alla fall få framhålla sin goda ambition. För i slutet är det någon som ska hantera all denna byråkrati. 

Priset för regeringens fluffigt välmenande och sannolikt effektlösa visioner landar på alla de kvinnor och män som nu tvingas till ännu fler oavlönade administrativa arbetstimmar i regeringens tjänst. 

Men tror ens regeringen att det här ska ha positiva effekter? Det handlar snarare om att driva symbolpolitik. Hade man varit ute efter att få effekt hade man i stället gett Diskrimineringsombudsmannen i uppdrag att följa upp och granska redan befintliga kartläggningar. 

Därför är det beklagligt att Socialdemokraterna inte lyssnade på Göran Perssons varning. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 12 februari 2016 kl 14:58
Uppdaterad: 12 februari 2016 kl 16:20

Skribenter

Annika Qarlsson
jämställdhetspolitisk talesperson (C)
Helena Lindahl
näringspolitisk talesperson (C)