Om Socialdemokraterna vill göra vinster i välfärden till valfråga måste partiet upphöra med sitt patenterade velande kring de vinstdrivande aktörernas ställning. Ilmar Reepalus utredning bröt mot sina direktiv när den föreslog vinsttak i stället för ett totalt vinststopp. Partiet fortsatte på samma linje i sina förslag till riksdagen. Det är en politik som desarmerar den vinstkritiska opinionen och gradvis avför frågan om vinster i välfärden från den politiska dagordningen, precis så som vinstförespråkarna eftersträvar.
För det första görs frågan mer komplicerad än vad den är, och det spelas helt på borgarnas planhalva med företagsekonomiskt prat om rörelsemarginaler, operativt kapital och liknande. För det andra kan ett vinsttak, om denna skrivbordsprodukt ens är praktisk genomförbar, få helt andra konsekvenser än de avsedda.
Sverige gjorde sig känt för en välfärdssektor bortom marknadsekonomins logik och kontroll. Vård, skola och omsorg skulle ges efter behov och på lika villkor för alla medborgare. Offentlig drift och finansiering av centrala välfärdstjänster var själva fundamentet i det som benämndes den svenska välfärdsmodellen.
Allt mindre återstår av den svenska välfärdsmodellen. Driften av vård, skola och omsorg är till stor del privatiserad och nu tar utvecklingen fart även på finansieringens område. Ett av de tydligaste exemplen är den snabba framväxten av privata sjukvårdsförsäkringar, som i dag tecknas av var tionde vuxen medborgare.
Som jag visar i min bok Vårdstölden hör vinster i välfärden ihop med den snabba framväxten av privata sjukvårdsförsäkringar. Med vinster i välfärden får vi utförare som gärna tar emot försäkringsbolagens kunder, en vinstlott för alla utom det offentliga som redan har fått betala för den sjukvårdsmässiga infrastrukturen. Det är bara en tidsfråga innan vissa friskolor börjar ta betalt av eleverna, för varför ska inte föräldrar som köper vård även få lägga pengar på sina skolbarn.
Vi har bara sett början av den här utvecklingen. På ett grundläggande plan är det inkomstklyftorna som får medelklassen att revoltera mot den svenska välfärdsmodellen och kräva gräddfiler av olika slag. Även här bör den identitetslösa socialdemokratin söka sig tillbaka till sina rötter (vem hörde senast en socialdemokrat tala om inkomstutjämning) men på väg dit finns en rad dagsaktuella krav, där ett av de mest uppenbara är ett totalstopp för vinster i välfärden.
Det tyngsta argumentet mot vinster i välfärden har inte med kvalitet att göra. Inte heller med vinstnivåer och riskkapitalister. Det tyngsta argumentet mot vinster i välfärden är att de driver fram en helt ny välfärdsmodell, en ojämlik och tudelad välfärd av amerikanskt snitt.
Om Socialdemokraterna menar allvar med att göra vinster i välfärden till en valfråga måste partiet bestämma om det är för eller emot vinster i välfärden. Det finns inget mittemellan. Ett vinsttak kommer inte att fungera. Det kommer inte att hejda den gömda välfärd som beskrivits ovan. Snarare tvärtom. De vinstdrivande utförarna blir då ännu mer angelägna om att sälja extratjänster vid sidan om de offentliga avtalen och vinstbegränsningarna.
Den svenska välfärdsmodellen, i välfärdsstatliga kategoriseringar benämnd den socialdemokratiska välfärdsmodellen, vilade på offentlig drift och offentlig finansiering av centrala välfärdstjänster. Det är något annat än de krav på vinsttak som förvirrar och försvagar den stora opinion som vill bli av med vinster i välfärden.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
