Flera medier rapporterar att Socialdemokraterna tappar arbetarklassen på landsbygden. Jag tänker att det kommer av att fokus så länge legat på fel saker. Och att det kommer att ta sin tid att ändra på det. Sju år, sa någon. Det tar sju år att få genomslag för nya idéer. Det är några år kvar ännu.
För att kunna leda och förändra måste man bottna i det man gör. Veta hur verkligheten verkligen ser ut. I ett land med 290 kommuner är det inte det som är det komplicerade. Det som är svårt är att lösningen på problemet inte alltid är generell utan snarare speciell. Och tillåt mig då att vara en smula raljant, men jag är så trött på statliga monopol som släpps fria därför att det passar i en storstadskommun. Jag är trött på lagar om valfrihet och lagar om offentlig upphandling som aldrig kommer att ge varken högre kvalitet till medborgarna eller minska våra kostnader, för att marknaden inte existerar här. Jag är så trött på att man lagstiftar för att driva igenom lösningar som passar stora på bekostnad av de små. Det är att låtsas vara generell, fast man kunde räknat ut att följderna blir speciella.
Otaliga ministrar, i mitt eget och i andra partier, har berättat i tal och pressmeddelanden om hur verkligheten i kommunerna ser ut och att man därför föreslår ”följande förslag”. Sällan har jag känt igen bilden av min kommun. Det blir lätt så när man, med ett fåtal tecken, ska försöka förenkla och beskriva det som är mångfacetterat och olika. Det är skillnad på inkomster i Danderyd och Sorsele. Det är skillnad på skattekraft i Lidingö och Pajala. Det är skillnad på utbildningsnivån i Arjeplog och Umeå. Det är skillnad på folkhälsan i Haparanda och i Östersund.
Media har också en förkärlek för att rapportera om det som folk blir upprörda över. Den logiken får vi leva med, men baksidan är ju att folk faktiskt tror att den bild som projiceras är den sanna bilden av landet. Den politiker som väljer att lyfta fram detta och i nästa andetag ropar efter förändringar gör samma skada som den som inte kan se den mindre upprörande men likväl mångfacetterade vardagsbilden.
Vi är många som inte känner igen oss i att tant Alice inte fick mat på nyårsafton eller i att Ludwig, 12, går i en klass där läraren hotas av eleverna. Och samtidigt är det ännu fler som inte vet att en arjeplogare måste åka 18 mil för att skaffa pass, eller att polisen inte rycker ut överallt eller att tillgången till vård är beroende av att man åker 50 mil även för den enklaste undersökning.
I skärningspunkten av detta tappas tilltron till att landet styrs med allas bästa för ögonen. Jag tror att det är precis därför som människor i dag överger mitt parti. De känner sig svikna.
Men ”one size fits all”-lösningar fungerar inte. Samhället är varken så dåligt som media speglar eller så genomsnittligt som statistiken visar. Vi är heterogena. I vårt parti gillar vi generella lösningar. Utmaningen är att dessa inte alltid löser de specifika problemen och att det då leder fel att slå ifrån sig och säga att ”det där kan vi inte göra för hur blir det då i den andra kommunen?”.
Att skapa lösningar för att alla delar av landet ska blomma kräver att vi liksom trädgårdsmästaren vågar blanda olika sorters gödsel. Så enkelt är det. Och så svårt. Men det är så vi hanterar ojämlikheter. Och när människor återigen känner sig inkluderade ökar tilltron till det politiska systemet. Och det ger oss röster.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
