Debatt
Välfärdsutredningen
12 januari 2017 kl 05:45

Denna artikel publicerades för 3 år sedan

S bär ansvaret för bristande välfärdsdebatt

Debatten om Välfärdsutredningen är ofta förenklad och felaktig, vilket kan skada tilltron till demokratin. För detta bär socialdemokratin ansvaret. En verklig vilja att förbättra för medborgarna måste börja i verkligheten, inte i ideologiska föreställningar.

Det här är en opinionstext

Björn Hasselgren
Senior Fellow Timbro, tekn.dr

Demokratin är ett samhällsskick som ställer stora krav på medborgare och politiska aktörer. Statsvetaren Vincent Ostrom sammanfattade i slutet av sin långa forskargärning i boken The Meaning of Democracy and the Vulnerability of Democracies sin syn på de utmaningar som demokratiska system möter. 

Bland Ostroms lärdomar finns att demokratin är beroende av att det offentliga samtalet och debatten förs med en ambition att söka rimligt faktabaserad kunskap, att undvika ”nyspråk” och omskrivningar av fakta. Syftet bör vara att beskriva verkligheten och dess problem som den är, inte att blanda bort korten. 

Betraktar man upprinnelsen till Välfärdsutredningen och dess betänkande är det uppenbart att utredningen, och den ansvariga ministern, skulle få underkänt i Ostroms kloka prövning. Det måste nämligen anses vara fastlagt att det finns två övergripande utmaningar när det gäller det som benämns välfärdstjänster i det aktuella betänkandet:

Kostnadsutvecklingen i den kommunala verksamheten. Stelheter och kvalitetsbrister i de tjänster som tillhandahålls av kommuner och landsting. Dessa frågor berörs dock inte alls i betänkandet. I stället uppehåller man sig vid en ideologiserad beskrivning av verkligheten där nyspråket görs till huvudsak och faktiska förhållanden till bisak. 

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) ger i sin senaste Ekonomirapport (april 2016) en oroande bild av den kommunala ekonomin. För att bibehålla balansen behövs det enligt SKL skattehöjningar på uppemot 2 kronor per hundralapp, fram till år 2019. SKL:s bedömning, som kom häromåret, med ett behov att höja skatterna med mer än 10 kronor per hundralapp framstår därmed som rimlig.

Självklart är detta en av de allra största utmaningar som offentlig sektor och samhällsekonomin mött på länge. Riksrevisionens rapport om till­ståndet i de offentliga finanserna (RiR 2016:27) ger en i stort sett samstämmig bild av de omfattande riskerna för obalans i den kommunala sektorn fram till år 2020, med ett skattehöjningsbehov som sammanfaller med SKL:s beräkningar.

Att den kommunala sektorns välfärdstjänster därtill möter en åldrande befolkning som ställer allt högre krav på service, individualisering och kvalitet i tjänsterna, gör givetvis utmaningen än större. Det finns både ett finansieringsproblem och ett kvalitets- och valfrihetsproblem framöver.

Det förefaller närmast självklart att detta borde vara de främsta diskussionsämnena i en ansvarsfull debatt och analys kring välfärdens framtida utmaningar. Välfärdsutredningens utredare, Ilmar Reepalu, borde ha god insikt i de verkliga problemen, efter en lång period som ansvarig för Malmö stad, landets tredje största kommun.

Tyvärr förefaller det inte ha satt några djupare spår i medvetandet om framtiden. Reepalu har i stället valt att som ordförande i Välfärdsutredningen närmast systematiskt förneka verklighetens förhållanden, till exempel när det gäller de finansiella utmaningarna för kommunsektorn. 

Ett nyspråk används genomgående i utredningen, där det som är huvudsak i verklig­heten görs till bisak, och där beprövad erfarenhet ofta väljs bort, till förmån för ideologiserat önske­språk. Reepalu misslyckas på så vis med att uppfylla kraven som ställs på våra politiska företrädare, om man ska döma med Ostroms måttstock.

Låt vara att det finns anledning att diskutera hur de åtgärder fungerat, som valts för att öka kostnadspress och omprövning i välfärden de senaste 20 åren. Kanske har man inte alltid valt de optimala metoderna för att nå målen. Kanske skulle ersättningsnivån till fristående utövare ses över. Kommunsektorns välfärdsutmaningar kan dock inte rimligen lösas genom att minska på konkurrens och alternativgenerering i den offentliga sektorn.

Ett område där Ilmar Reepalus oreflekterade och svepande kategoriseringar är särskilt anmärkningsvärda gäller hur värdeskapande i ekonomin går till och hur entreprenörskap fungerar.

Ilmar Reepalu liknar aktörerna på de marknader som omfattas av Välfärdsutredningens analyser vid kortsiktiga vinstmaxi­merare, ointresserade av verksamheten i sig, och som lika gärna skulle kunna vara verksamma inom vilken annan verksamhet som helst, bara den erbjöd en förtjänstmöjlighet. Verkligheten är förstås mycket mer komplex än så. Inte heller här når Reepalu upp till Ostroms krav på det demokratiska samtalet. 

Sveriges skattebetalares pengar och det politiska systemets trovärdighet sätts på spel. Välfärdsfrågan som närmast togs upp som en PR-strategi för att vinna valet 2014 hanteras på ett sätt som riskerar att förstärka ett bristande förtroende för vårt politiska system. Socialdemokratin bär ansvaret för hur denna bristfälliga demokratiska debatt förs. Det är ett tungt ansvar, som kan ha långsiktiga konsekvenser. Parallellen med den för landet uppslitande och negativa löntagarfonds­debatten är slående. 

Hanteringen av den så kallade välfärdsfrågan har därför inte bara ekonomisk-politisk betydelse utan har också en grundläggande demokratisk förtroendepåverkan. Sannolikt negativ.

Det vore en bra start på 2017 om samtalets fokus kunde förflyttas till de verkliga utmaningarna för välfärden framöver, inte de snävt ideologiserade. Civilministern har en god möjlighet att föra diskussionen in på de väsentliga frågorna när utredaren brister i sitt uppdrag. Demokratin skulle vara den främsta vinnaren. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 12 januari 2017 kl 05:45

Skribent

Björn Hasselgren
Senior Fellow Timbro, tekn.dr