Jämställdhet

Riksdagspartierna har ett mansproblem

Varför har gamla och stabila partier på båda sidor blockgränsen i dag så förtvivlat svårt att vinna männens röster – och varför anses det närmast inopportunt att aktivt jaga manliga väljare? De frågorna ställer Timbros Johan Ingerö efter att dagens SCB-mätning visat kraftig uppgång för Sverigedemokraterna – i synnerhet bland män.

Det finns naturligtvis mycket att säga om Statistiska Centralbyråns partimätning. Att Socialdemokraterna under statsminister Stefan Löfven är nere på samma nivå som när Håkan Juholt drog ut på Förlåt mig-turnén. Att Vänsterpartiet helt misslyckas med planen att bända loss väljare från Socialdemokraterna, utan tvärtom tappar väljare till dem. Eller att rätt många partier, trots de vindar som blåst denna stormiga höst, ändå ligger förhållandevis stilla i opinionen.

Men en viktig omständighet sticker ut, utan att få den uppmärksamhet den förtjänar, nämligen att Sverigedemokraternas starka tillväxt i så hög grad bygger på män. Jimmie Åkessons lag lockar 15,4 procent av de kvinnliga väljarna, mot hela 24,3 av de manliga. Inget annat riksdagsparti kan uppvisa ens tillnärmelsevis samma obalans. Än mer uppseendeväckande är att samtliga övriga sju riksdagspartier, inklusive de en gång så mansdominerade Moderaterna, nu lider av en statistisk underrepresentation av manliga väljare.

Ett sätt att formulera den naturliga följdfrågan är naturligtvis ”varför lockar SD så många män?”. Men mer intressant, inte minst för de borgerliga partierna som traditionellt brukar vinna valen bland män, är att vända på frågan. Alltså, varför har gamla och stabila partier på båda sidor blockgränsen i dag så förtvivlat svårt att vinna männens röster?

Normalt sett borde varje partistrateg som ställs inför dessa siffror inse det absurda i att ett ensamt parti lyckats skapa denna obalans hos övriga sju, och omedelbart sätta in motåtgärder. Så varför sker det inte? Ett skäl är att det kommit att bli inopportunt att aktivt jaga manliga väljare. Jämställdhetsbegreppet har förvrängts till den grad att manliga väljare och politiker inte längre beskrivs som speciellt önskvärda.

Ett talande exempel levererades i Aftonbladet, som kort efter valet 2014 beskrev könsfördelningen i Vänsterpartiets nya riksdagsgrupp som parlamentets ”mest jämställda”. Uppenbarligen ansåg landets största nyhetsleverantör att Vänsterpartiets 57 procent kvinnor är mer jämställt än Socialdemokraternas, Moderaternas och Miljöpartiets 48 procent, trots att de tre senare ligger betydligt närmare exakt statistisk jämställdhet. Och ingen protesterade, då den mediala logiken sedan länge etablerats på Stockholms trendiga redaktioner.

SE ÄVEN: DS Poll of polls med SCB:s siffror. 

Så här har jämställdhetsdebatten förts ända sedan den tid då Gudrun Schyman och Fucking Åmål betraktades som spännande och nydanande. Allt medan pojkar hamnat ännu längre bakom flickorna i skolan och män i landsbygd blivit mediesynonymer till ohälsa och asiatisk hustruimport.

Problemet är inte att det saknats jämställdhetsutmaningar – det gör det som bekant för såväl män som kvinnor. Problemet är att de gamla partierna i nästan alla jämställdhetsfrågor delat upp sig i två läger. Dels de som omfamnar varje nytt påfund i jämställdhetens namn, oavsett hur fånigt eller folkligt oförankrat det är. Dels de som valt försvarsspel framför att torgföra egna alternativ. (”Ja, det är ett problem att så få kvinnor sitter i börsbolagens styrelser, men jag vill inte se någon lagstiftning, åtminstone inte just nu.”)

Väljarna reagerar på de impulser de får, och även om effekten kan vara fördröjd så skördar partier i regel till slut sin egen skörd. Efter nästan två decennier av 1-2-matcher mot mediernas jämställdhetsbeskrivningar lider självaste Moderaterna av mansunderskott. Och vad man nu än må anse om män: de utgör trots allt omkring halva väljarkåren.

Om socialdemokratin och de borgerliga partierna fortfarande har några som helst ambitioner att stoppa Jimmie Åkessons expresståg är manliga väljare en absolut förutsättning för framgång. Och det finns ingen annan lösning än att göra hemläxan och börja gräva där man står.

I dag presenterade statliga Digitaliseringskommissionen sitt senaste förslag – att kvinnor som väljer tekniska utbildningar ska få sina studieskulder avskrivna. Om övriga partier missar även detta tillfälle att slå ned på ett uppenbart diskriminerande (och möjligen även olagligt) jämställdhetsförslag så vet vi att de inget lärt av SCB:s siffror. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.