Enligt den undersökning som SVT låtit Novus göra visar det sig att nästan en fjärdedel av ledamöterna lägger ner mer än halva sin arbetstid på administration, vilket knappast borde vara en kärnuppgift i deras uppdrag. Nästan varannan anser att de har för lite tid för att möta sina väljare och var fjärde anser att uppdraget är otacksamt. Varannan ledamot anser att de inte får tillräckligt stöd av sin partiorganisation.
Många riksdagsledamöter uttrycker missnöje över sin arbetssituation.
Som om detta inte vore nog så utsätts drygt tre av fem ledamöter för hot eller kränkande behandling. Allt detta pekar på en undermålig psykosocial arbetsmiljö som inte någon annan skulle – eller borde – acceptera.
Forskningen visar att några av de främsta faktorerna som påverkar hälsan är kraven i arbetet, kränkande behandling, ohälsosam arbetsbelastning, vilka resurser man har för arbetet samt den organisatoriska och sociala arbetsmiljön. Den nämnda undersökningen visar att en betydande del av våra riksdagsledamöter verkar i en mycket riskabel arbetsmiljö. Personer som arbetar under dessa förhållanden och som dessutom är utsatt för hot och kränkande behandling tenderar att riskminimera för att undvika ytterligare problem. Rädda personer vågar helt enkelt inte leda.
Att våra främsta folkvalda sannolikt har den sammantaget sämsta psykosociala arbetsmiljön i hela landet måste ses som djupt allvarligt. Den dysfunktionella arbetsmiljön riskerar inte bara enskilda människors hälsa utan kan i förlängningen leda till en sämre fungerande demokrati och att annars mycket lämpliga människor avstår från att engagera sig politiskt och kandidera till riksdagen.
Arbetsgivaren har ett omfattande ansvar för arbetsmiljön. Företagshälsovården som arbetsgivarens strategiska stöd spelar en nyckelroll i dagens arbetsliv. Det systematiska arbetsmiljöarbetet bidrar både till en friskare befolkning, sunda arbetsmiljöer och attraktiva arbetsgivare. Dessvärre saknar en stor del, cirka 40 procent, av landets arbetstagare tillgång till företagshälsovård. Trots att Sverige redan 1986 - som första land i världen och efter en enig riksdags godkännande - undertecknade den internationella konvention som föreskriver att alla arbetstagare ska ha tillgång till företagshälsovård. Vi tror inte att de 40 procent som saknar tillgång till företagshälsovård har en arbetsgivare som kan hantera allt kring arbetsmiljön själv.
Under lång tid har våra folkvalda, oberoende av politisk färg, underlåtit att skapa de förutsättningar som krävs för att konventionens mål ska uppnås. Vill man ändra på detta så bör man fatta beslut om att göra det möjligt för hälso- och sjukvården att remittera till företagshälsovården när man ser att en patients besvär kan vara arbetsrelaterade, utan merkostnad för arbetsgivaren.
Arbetsmiljölagen måste också följas upp, förslagsvis genom en regelbunden arbetsmiljörevision på alla arbetsplatser.
Riksdagsledamöternas tysta acceptans av en helt oacceptabel egen arbetsmiljö kan möjligen förklara ointresset för arbetsmiljöfrågor och företagshälsovård sett ur ett bredare perspektiv. Kanske är det så att man saknar kunskaper om det tydliga sambandet mellan en god arbetsmiljö, en god hälsa och en bra arbetsprestation? Om så är fallet bistår vi gärna med kunskapshöjande insatser.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
