Redan när Riksrevisionen funnits några månader 2003 uppmärksammades i media flera brister med den nya reformen, bland annat att myndigheten saknade förankring i riksdagen. Dessutom hade Riksrevisionen gjort vårdslösa utköp och pensioneringar av tidigare enhetschefer, haft intern representation med hög alkoholkonsumtion och redovisat en felaktig årsredovisning. Sedan dess har ytterligare brister framkommit i olika utvärderingar, bland annat låg produktivitet, ensidiga granskningar, stort missnöje från personalen med enhetschefer och riksrevisorer och svagt genomslag i riksdagen av myndighetens granskningar.
För att få en bakgrund bör man gå tillbaka till den debatt som fördes inför revisionsreformen på 1990-talet. Sverige utmålades då som extremt, vad gäller det politiska inflytandet över revisionen och jämfördes helt felaktigt med extrema diktaturländer. Kritikerna ville ha en revisionsmyndighet så långt från riksdagen som möjligt och med närmast totalt oberoende, trots att det inte fanns någon sådan internationell förebild. Vissa debattörer talade om en granskning på medborgarnas vägnar av det uppdrag riksdagsledamöterna får!
Debatten under 1990-talet kom säkerligen att påverka förslaget från Riksdagskommittén och den efterföljande beredningen i KU. Göran Magnusson (S), dåvarande vice ordförande i KU, skrev i ett debattinlägg i SvD (8.12 2003) att ”tveklöst beslutades Riksrevisionen i en anda av oberoende fundamentalism. Många av oss tvivlade på ett närmast totalt oberoende statsorgan”. Grundlagsändringar som bygger på så stor politisk oenighet brukar sällan bli framgångsrika. Reformen var inte tillräckligt beredd i riksdagen.
Dessutom har riksdagen i genomförandefasen begått en rad misstag.
1. De riksrevisorer som utsågs 2003 saknade kompetens beträffande effektivitetsrevision och två av dem saknade finansiell revisionserfarenhet.
2. En av riksrevisorerna, Eva Lindström, var endast 46 år när hon utnämndes och hade därmed många år kvar till pensioneringen efter den sjuåriga mandatperioden. I de utredningar som låg till grund för bildandet av Riksrevisionen hade vi utgått från att riksdagen av oberoendeskäl skulle utse personer som hade karriären bakom sig.
3. Ett ännu mera graverande fall av utnämning i detta avseende är Susanne Ackum, som kom nästan direkt från en politisk befattning som statssekreterare i Finansdepartementet och riskerade därmed att få granska beslut hon nyligen varit delaktig i.
4. Rekryteringen av riksrevisorer har varit ensidig. Få har haft erfarenhet av revision. Flertalet kom från Finansdepartementet. De har i sin tur rekryterat flera enhetschefer utan revisionell erfarenhet och erfarenhet av kvalificerade utvärderingar. Varför sökte inte KU bredda rekryteringen av riksrevisorer till att avse även till exempel erfarna revisorer från privata revisionsbyråer, professorer från ekonomiska institutioner vid universitet och högskolor eller interna kandidater?
I riksdagen är ansvaret för Riksrevisionen splittrat mellan konstitutionsutskottet, finansutskottet och myndighetens parlamentariska råd. Men det är KU som svarar för den centrala uppgiften att rekrytera riksrevisorer. KU saknar också kompetens inom revisionsområdet, både bland ledamöter och tjänstemän.
Ett stort problem med reformen är att det saknas en kompetent mottagare i riksdagen av Riksrevisionens granskningsrapporter. De hanteras i dag av respektive fackutskott, vars ställningstaganden inom olika politikområden indirekt granskas. De känner sig ofta träffade av kritiken. Det är väldokumenterat att frågor om revision, uppföljning och utvärdering är lågt prioriterade bland riksdagens utskott.
Ett mera oberoende organ bör inrättas i riksdagen i form av ett revisionsutskott, som finns i ett flertal länder av vår typ. Ett sådant utskott kan ta en mera förutsättningslös diskussion med berört fackutskott om vilka åtgärder revisionen ska leda till.
Från att tidigare ha varit nära knutet till riksdagen har riksdagens revisionsorgan nu en svag koppling till riksdagen. Sverige har gått längre än flertalet andra länder i detta avseende.
Reformen av den statliga revisionen avsåg att stärka riksdagens ekonomiska kontrollmakt. Efter drygt ett decennium kan nu konstateras att detta syfte inte uppnåtts. Riksdagen måste nu agera och stärka sin roll när det gäller revisionen. Det som nu diskuteras är otillräckligt. Ett särskilt revisionsutskott i enlighet med internationell standard bör inrättas, som kan föra en kvalificerad dialog med Riksrevisionen och bli myndighetens stöd i beredningen av deras rapporter i riksdagen.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
