Resursslöseri att jaga flyktingar – inför amnesti

För många miljöpartister har höstens hastigt omsvängda migrationspolitik i regeringen varit en större besvikelse och därmed tyngre att bära än att partiet varit i blåsväder de senaste veckorna.

Partiet sattes i gungning på ett sätt som fick medlemmar att ifrågasätta partiets självbild. Något som har fortsatt under hela våren och därmed gjort det svårare för oss att hantera den kris som partiet nu går igenom.

Efter partiets dialogkonferens i början av året (som syftade att samla partiet efter höstens stora eftergifter i flyktingpolitiken) såg det ut som att en väg framåt kunde skönjas för många medlemmar.

Målet att den restriktiva politiken skulle göras så kortvarig som möjlig genom att partiet kraftfullt verkade för att dimensionera mottagningssystemet, bygga bostäder och utveckla välfärden blev något som många kunde ställa sig bakom, även om alla inte delar åsikt om nödvändigheten av regeringens införande av politiken i första början.

Med andra ord finns det ett brett stöd inom Miljöpartiet för ett ambitiöst politiskt projekt för att bygga om systemet och samhället för att välkomna fler hit till Sverige, vilket är nödvändigt för att människor på flykt ska hitta en fristad från krig och förföljelse här. I stället för att blicka bakåt är målet att samla partiet för att lägga energi och resurser på att inkludera fler människor i vårt samhälle och reda ut de knutar som finns i mottagningssystemet.

Det är i linje med detta som förslaget om en flyktingamnesti för gömda och papperslösa formulerades. Motionen som flera miljöpartister med mig står bakom och som ska debatteras på helgens kongress ska snarare ses som ett pragmatiskt förslag än ett idealistiskt då det kommer just nu när mottagandet är som mest utmanande.

En snabb och rättssäker asylprocess måste säkerställas för alla de människor som kom under hösten 2015, vilket till viss del kan åstadkommas genom en flyktingamnesti för de som i dag lever som gömda eller papperslösa med ärenden som ibland är äldre än 8 år. I stället för att denna grupp ska inkomma med nya asylansökningar när tillfälle ges, överklaga tidigare beslut eller göra inlagor av verkställighetshinder kan hela grupper prövas och ges uppehållstillstånd.

I motsats till vad som framhålls av kritiker av förslaget skulle en amnesti alltså minska trycket på Migrationsverket och domstolarna.

All den tid och alla pengar som behövs till samhällsbygget och en utbyggnad av välfärden riskerar nu i stället att slösas bort på att jaga, förvara och tvångsutvisa alla människor som i dag lever som papperslösa i landet.

Det innebär nämligen en ansenlig kostnad att utvisa de mellan 10 000 och 40 000 gömda och papperslösa som beräknas leva i Sverige i dag. I relation till detta blir de 64 miljoner som år 2014 bekostade 1 000 tvångsutvisningar en ganska blygsam summa. En flyktingamnesti är alltså ett pragmatiskt förslag för att skapa medel som kan användas till att bygga ut välfärden, dimensionera mottagningssystemet och skapa en snabbare integrationsprocess.

Många av dessa gömda och papperslösa har redan lärt sig svenska och jobbar i dag på en utsatt arbetsmarknad med risk att utnyttjas. De får med detta förslag möjlighet att leva öppet i samhället, ta ett vitt jobb och vara med och bidra till samhällsbygget - kanske i ett välfärdsyrke.

Genom att prioritera om resurser från jakt på papperslösa till välfärden och genom att låta dessa människor bidra till samhället i stället för att utvisas kan vi skapa ett bättre mottagande och snabbare integrationsprocess för de som just nu är i asylsystemet.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.