För ett par år sedan ställdes åttaåriga Konrad inför uppgiften att motivera varför olika yrken behövs. Han kom fram till att läkare behövs för att bota sjukdomar, medan poliser ”måste finnas för att stoppa rån”. Och lärare? Enligt Konrad behövs de för att ”arnars skulle alla vara idioter”.
Man kan fråga sig om det går det att formulera läraryrkets kärna och legitimitetsanspråk mer pregnant än vad 8-åriga Konrad gör? Svaret är förmodligen nej. När det nu förhåller sig så är det därför ironiskt att allt för få i Sverige i dag väljer att utbilda sig till lärare samt – lika viktigt - att stanna kvar inom läraryrket. Anledningarna till detta är flera, fast underligt nog verkar inte de styrande förstå?
På en ideologisk nivå konstaterar vi att den svenska skolan blivit marknadiserad. Elever har blivit ”kunder”, och i sin analys av svenska skolan har bland annat PISA tidigare påpekat att det kommit att råda en obalans mellan vad man som elev och som vårdnadshavare å ena sidan förväntar sig av skolan och vad man å andra sidan är beredda att bidra med i form av egen ansträngning. I det glappet som uppstått förväntas skolan och enskilda lärare visa prov på magiska förmågor och ändå ”leverera” höga betyg.
Någon större kontroll av de betyg som sätts i dag förekommer dock inte, varför också det på sannolika skäl råder misstankar om att en del av dem är rena rama glädjebetyg. Incitamenten att sätta glädjebetyg är nämligen inom nuvarande system mycket kraftfulla, och lärare och skolor som inte ”levererar” höga betyg hänvisas till skamvrån. Diskrepansen mellan poesin i de vackra visionerna och den budget som rektorer och lärare har att förhålla sig till i praktiken är på samma gång mer alarmerande än vad man tidigare velat förstå.
Nu går lärare in i väggen, samtidigt som politiker frenetiskt söker vägar för att locka till sig nya som kan ta vid. Hur ska detta gå?
Som lärare inne på mitt sjuttonde år i den svenska gymnasieskolan kan jag få intrycket att vi har nått till vägs ände. Det har alltid funnits en ambition från administratörer att vilja mäta och väga, styra och kontrollera. Detta är förståeligt, eftersom det ju är deras arbetsområde. Men varje skolpolitiker, ledare, controller och marknadsförare behöver lugna sig litet och inse två mycket grundläggande sanningar. För det första - att systemet behöver riggas så att det belönar rätt saker – vilket inte är fallet i dag. För det andra - att det är på dem som gör jobbet i klassrummet som allting till syvende och sist beror.
Respekt åt dem som förtjänar det med andra ord. För inte länge sedan hade jag förmånen att medverka i ett symposium där temat var utbildning på vetenskaplig grund. Som en av representanterna för lärarkåren uttryckte jag nånstans mitt i mitt föredrag att jag är stolt över att vara lärare. Stolt, alltså. Inte oväntat responderade publiken med uppskattande leenden.
Det är helt klart dags att uppvärdera lärares insatser. På riktigt, alltså. Själv är jag bara en bland alla mångtusentals lärare vars samlade insats varje dag tillför ett ofantligt mervärde både rent mänskligt och i förlängningen även ekonomiskt åt det uppväxande släktet och åt Sverige. Ingen annan gör eller kan göra vad vi gör. För att alludera till samt ta Thorilds klassiska citat som finns ovanför ingången till aulan i Universitetshuset i Uppsala till nästa nivå: Att tänka rätt är stort. Men att göra det som tänkts är större.
Min uppmaning till alla som råkar hålla i en och annan styrspak i skolans värld lyder därför: Rigga systemet så att det belönar rätt saker, och behandla alla lärare med den respekt de förtjänar. Så som ni vill att lärarna ska behandla sina elever, så ska ni också behandla lärarna. Detta är ingen rymdforskning. Däremot är det en ren överlevnadsfråga för Sverige, som de vuxna i rummet behöver ta tag i.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
