Resonemanget ”rätt insats vid rätt tidpunkt” håller inte

Man behöver inte vara smittskyddsforskare för att inse att något inte stämmer med den svenska covid-19 strategin. För samtidigt som folkhälsans främste man, Anders Tegnell, hävdar att striktare åtgärder – som att begränsa sociala kontakter – inte är adekvat förrän smittkurvan börjar bli brant, säger han att smittans omfattning är okänd. Bekräftade fall är bara toppen av ett isberg, hur litet eller stort vet han inte. Men hur ska kurvans lutning då avgöras? Dessutom, förklarar Tegnell, gäller det att enbart visa folk enstaka, enkla saker i taget, annars börjar de välja själva.

Resonemanget, som Tegnell förde i Agenda (16/3), illustrerar varför opinionsbildare kör egna påverkanskampanjer. När beslutsfattare resonerar ologiskt och avfärdar effektiva åtgärder som WHO rekommenderar, måste man handla.

Tidigt ute var Sanna Rayman som ville att staten skulle se över vårdberedskapen (DS 20/2) och Sofia Nerbrand som ville att privatpersoner förberedde sig på en pandemi (VK 25/2). Allt eftersom Hanif Bali övertygades om smittans fara ökade han twittertakten. Han kritiserade att sportlovsresenärer inte stoppades, länkade till grafer som visar vikten av isolering och läxade upp risktagande individer. På Facebook gick Göran Rosenberg från att deklarera tilltro till Folkhälsomyndigheten till att dela kritiska artiklar mot den brittiska, och därmed även den svenska, strategin. Peter Wolodarski, som ena veckan undrade varför myndigheterna var så senfärdiga (DN 9/3), tog nästa vecka saken i egna händer och krävde omgående, rejäla politiska insatser: ekonomiska åtgärder, sjukvårdsförberedelser, storskalig testning, stängning av verksamheter och social distansering (DN13/3).

Initiativen uppskattas inte. Skribenterna anklagas för att vara alarmister och populister, spä på panik och tro sig vara förmer än expertisen. Kan inte dessa hobbyexperter sluta killgissa och istället bara hålla tyst?, suckar kollegor i medierna. Det är att sprida ”alternativa fakta”, att desavouera en samlad svensk expertis, varnar professorn i katastrofmedicin, Johan von Schreeb (SvD 15/3). Och när Joacim Rocklöv, professor i epidemiologi, påtalar att över tvåhundra brittiska forskare kritiserat Storbritanniens smittskyddsstrategi, avfärdar Tegnell det med att konsensus finns bland de ”tunga” brittiska forskarna. 

Man behöver som sagt inte vara forskare själv för att fatta att resonemanget bakom ”rätt insats vid rätt tidpunkt” inte håller. Går det inte att räkna smittade går det inte räkna ut kurvan och veta när insatsen ska sättas in. Man behöver inte heller vara forskare för att förstå att det inte finns någon samlad expertis. Inlägg som kritiserar den svensk-brittiska linjen haglar. Däremot är det bra med viss forskningserfarenhet för att förstå varför experterna är oeniga – det är själva grejen med forskning. Att inte hålla med varandra. Det är så forskningen framskrider. 

Ny data i kombination med kritik av tidigare analyser leder till nya slutsatser – och så håller det på i all oändlighet. Maktmönstret går också känna igen. I stället för att diskutera sakfrågan hänvisas till forskning som stödjer det egna ställningstagandet – all annan avfärdas som irrelevant.

Under vanliga omständigheter skulle detta inte behöva påpekas. Eller ens vara problematiskt. Men nu står vi inför en extraordinär situation som hotar samhälle såväl som individ. Vi har därför varken tid eller tålamod med forskningsdebatt i långbänk. Experter ska ta fram underlag, politiker fatta snabba beslut. Vi behöver därför veta att den politiska ledningen fattar beslut baserad på all tillgänglig erfarenhet och forskning, inte bara den som företräds av experter som råkar inneha högsta myndighetsämbete. Kritiska röster som lyfter fram alternativen bör därför  uppmuntras, inte attackeras och uppmanas räta in sig i leden. Och regeringen måste inse att WHO:s strategi – att göra så mycket så möjligt så snart som möjligt – är något folk är fullt kapabla att både begripa och följa.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.