Debatt
Kommunal ekonomi
27 januari 2017 kl 13:44

Denna artikel publicerades för 3 år sedan

Replik: Timbros förslag straffar kommuner

Timbros utjämningssystem skulle innebära att den enskilda kommunen står sämre rustad mot plötsliga och drastiska ändringar som den inte rår för.

Det här är en opinionstext

Arwin Sohrabi
fd politisk sekreterare (S) i Malmö stad, student på LTH

95 är en procentsats som är väl värd att lägga på minnet när det kommer till utjämningssystemet. Timbro använder procentsatsen för att beskriva utjämningen av kommunernas inkomstskillnader men framförallt är 95 procent den andel av Sveriges kommuner som tar emot pengar från systemet. Det är således, som det ibland kan framstå, inte enbart ekonomiskt ”svaga” kommuner som är nettomottagare. 

Utjämningsystemet är upplagt för att skapa likvärdiga förutsättningar för alla landets kommuner, och när Timbro skriver om ”långtgående konsekvenser” gör de misstaget att betrakta systemet utifrån ett snävt kommunfinansiellt perspektiv. De långsiktiga samhällsekonomiska vinsterna som tillfaller en kommun med låg arbetslöshet ignoreras och förbises nästan helt. Som SKL formulerar det så har kommuner drivkrafter utöver ”strikt kommunalekonomiska vinster”. 

I sin rapport, som Timbro hänvisar till, anklagas utjämningsystemet för både det ena och det andra, och bland dem mer grundlösa anklagelserna finner man att systemet skulle orsaka skattehöjningar. Den genomsnittliga kommunskattesatsen, som i dag är cirka 32 procent, har knappt ökat från de cirka 31 procent den låg på under mitten av 90-talet, då det moderna kommunala utjämningssystemet infördes – en ökning som är mindre än den mellan 1985 och 1995. Är utjämningssystemet verkligen att beskyllas för denna enda procentenhet? Är denna procentenhet i så fall en av dem ”långtgående konsekvenserna”? 

Lösningen på de problem som presenteras är i form av ett nytt utjämningsystem som Timbro tagit fram. Avsikterna med detta nya system är säkerligen goda, men detsamma kan inte sägas om dess konsekvenser. I denna nya modell kommer nämligen skillnaden mellan de kommuner får allra mest och de kommuner som får allra minst att öka med över 150 procent jämfört med i dag. Att detta nya system leder till betydande och icke försumbara ekonomiska klyftor kommuner emellan är något som endast implicit framförs i rapporten. 

Inte heller framkommer det särskilt tydligt att Timbros utjämningssystem skulle innebära att den enskilda kommunen står sämre rustad mot plötsliga och drastiska ändringar som den inte rår för. Med denna modell kommer en invånare som går från arbete till försörjningsstöd att innebära en kännbar intäktsminskning för kommunen (på samma sätt som en övergång från försörjningsstöd till arbete ska innebära en kännbar intäktsökning). I de fall där exogena faktorer leder till att arbetslösheten plötsligt ökar markant i en kommun så kommer ekonomin där påverkas negativt, och därmed medborgarna straffas. 

För att exemplifiera: Om ett större företag med många anställda i en mindre kommun plötsligt går i konkurs skulle följden bli att kommunens intäkter plötsligt minskar kraftigt, vilket på sikt leder till minskad tillväxt och möjligtvis ökade skatter. Detta kan säkerligen inte vara Timbros avsikt, men man kan här alltså tala om ”långtgående konsekvenser” av kännbar karaktär. 

Det står förstås var och en fritt att, som man behagar, kritisera dagens rådande utjämningssystem och debatten är alltid välkommen. När det gäller ett system så komplext som utjämningssystemet är det däremot lätt hänt att subjektiva argument, särskilt sådana av ideologisk natur, beblandas med objektiva fakta på ett sådant sätt att det förra felaktigt framstår som det senare. Sådant gynnar ingen part och riskerar enbart att vilseleda debatten. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 27 januari 2017 kl 13:44
Uppdaterad: 27 januari 2017 kl 13:48

Skribent

Arwin Sohrabi
fd politisk sekreterare (S) i Malmö stad, student på LTH