Religion

Replik: Ni faller in i Björn Söders resonemang

Fem muslimska samhällsdebattörer efterlyser högre tolerans för kulturella olikheter i Sverige. Men tyvärr verkar de göra samma felslut som SD:s Björn Söder brukar göra när han antar att man bara kan vara same eller jude på bekostnad av sin svenskhet.

REPLIK. Debattörerna bakom inlägget Vi vill inte misstänkliggöras när vi firar Eid anser sig försatta i en situation där de pressas att välja mellan sitt muslimska arv och sin svenska identitet. De berättar om hur fördomsfulla angrepp mot ramadan och offerhögtiden eid al-adha sprids av icke-muslimer på sociala medier.

Jag vill framföra en respektfull kritik mot några av artikelns utgångspunkter. Till att börja med är jag förbryllad över behovet att få muslimska högtider erkända som svenska av en svensk allmänhet, vilket framstår som syftet med artikeln. 

Liksom artikelförfattarna har jag utländsk bakgrund, men jag kände aldrig något motsvarande behov under mina år i Sverige. Vad jag valde att fira, uppmärksamma eller följa med koppling till mitt ursprungsland var helt och hållet min privatsak.

Mitt intryck är dessutom att svenskar i gemen är ganska ointresserade av andras nationella och religiösa kulturer, bortom på ett rent ytligt plan. 

Detta kan uppfattas som beklagligt och möjligen lite tråkigt, men det betyder också att man – jag talar givetvis bara utifrån min erfarenhet – sällan möts av vare sig misstänksamhet eller fientlighet om man råkar avvika från normen. Snarare struntar de flesta svenskar rent ut sagt i din kultur, åtminstone så länge du inte prompt försöker förändra deras levnadssätt. Anonyma kommentarer på sociala medier avspeglar inte verkligheten särskilt väl i det här avseendet, menar jag.

Trots försäkran om motsatsen uppfattar jag det som att artikelförfattarna gör samma felslut som Sverigedemokraternas Björn Söder brukar göra när han antar att man bara kan vara same eller jude på bekostnad av sin svenskhet. Tankegången är att identiteter utesluter varandra och att man bara kan iklä sig en i taget. Bara på de grunderna kan behovet att nå acceptans för ramadan och eid al-adha som svenska högtider uppstå.

Det är som om författarna oroar sig för att firandet av dessa skulle göra dem mindre svenska i andras ögon, varför lösningen blir att försöka ändra definitionen av svenskhet.

Men varför urholka betydelsen av ord? Och varför skulle man behöva välja mellan sin, i det här fallet, muslimska och svenska identitet? För med prioriteringen av den ena väljer man ju oundvikligen bort den andra. Som författaren Dan Korn då påpekade i en välavvägd replik adresserad till Söder så går det på det här området ”alldeles utmärkt att äta kakan och ha den kvar”.  

Lyckligtvis är identitet inget nollsummespel. Det finns ingen kulturell kvot som riskerar att fyllas om någon jämte att tala svenska och tar del av Sveriges speciella sedvänjor också bekänner sig till en traditionellt utomeuropeisk religion, äter mat från hemlandet och pratar sitt hemspråk med familj och vänner. Ja, om man rentav vill tillägna sig erfarenheter från ännu fler kulturer finns heller inget som sätter stopp, mer än den egna nyfikenheten och energin.

Jag kan därför bara hoppas att artikelförfattarna fortsätter att betrakta sig som svenskar och muslimer. Världen vore en ofattbart grå och fattig plats om det bara gick att vara det ena samtidigt. Den sortens renodling hör extremismen till.
 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Debatten på webben – nyheterna i tidningen

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.