Rena medeltiden med SLL:s förlegade sjöfartspolitik

Politik är, enligt en fransk filosof, konsten att få folk att inte lägga sig i frågor som berör dem. Stockholms Läns Landsting (SLL) har sedan 2006 bedrivit en transportpolitik i Stockholms skärgård som, för oss som har haft uppdraget att utföra trafiken, varit en tung utmaning. Efter inte mindre än tre misslyckade upphandlingar försöker SLL nu en fjärde gång att upphandla trafiken. Det rederi som jag företräder och som sedan 1993, med fler fartyg än någon annan har utfört trafik i Stockholms skärgård för Waxholmsbolaget, valde igår att inte delta i denna fjärde upphandling. Låt mig redovisa varför Stockholms Sjötrafik inte längre vill hjälpa SLL och Waxholmsbolaget med detta och varför andra bör akta sig för denna beställare.

Efter 2006 års upphandling tilldelades ett uppdrag Klart Skepp. Klart Skepp upptäckte dock att man räknat fel och drog sig ur direkt efter tilldelning. Istället tilldelades uppdraget åter Stockholms Sjötrafik som sedan även fick ta över efter andra som inte heller klarade kraven. För den som aldrig gjort detta tidigare blev kravbilden för svår att räkna på.

Vid 2013 års upphandling hade SLL valt en helt ny modell för den upphandlade trafiken. Politiken insåg dock, sent omsider, att den nya formen gynnade vissa större företag men missgynnade små effektiva skärgårdsrederier. Upphandlingen avbröts och Stockholms Sjötrafik uppdrogs åter sköta trafiken i avvaktan på ny upphandling.

2015 års upphandling underkändes av domstol. SLL hade inte iakttagit likabehandlingsprincipen och upphandlingen skulle göras om. SLL hade gynnat ett konkursmässigt presentkortsföretag som aldrig arbetat med rederiverksamhet och som saknade både ekonomiska förutsättningar och tillstånd. Presentkortsföretaget gick inom loppet av nio månader efter trafikstart sedan i konkurs.

2018 års upphandling pågår. Vårt rederi var givetvis inbjudet att delta men drar sig nu ur denna tävlan. Återigen har SLL valt en helt ny och obeprövad modell för uppdraget. Denna modell innebär i korthet att utföraren skall bära risker som inte är försäkringsbara och ansvaret är både obegränsat och strikt, det vill säga oberoende om utföraren har orsakat skadan – exempelvis genom försumlighet. Riskerna är bland annat risken för maskinskada och miljöskada, vilket är skador som räknas i miljoner kronor om de inträffar. För en professionell aktör som Stockholms Sjötrafik är det givetvis otänkbart att delta i ett sådant vågspel eftersom man då riskerar hela bolagets existens.

Vi är många som, punkt för punkt, gång på gång och år efter år, troget har försökt förmå SLL och dess tjänstemän att förstå hur en upphandling av kollektiv sjötrafik i Stockholm bör utformas. Redare och försäkringsrådgivare, befäl och sjöfolk, tidigare vd:ar för Waxholmsbolaget och landanställda, politiker och lobbyister, arbetstagarrepresentanter och skärgårdsbor, domstolar och många andra har talat för döva öron.

Landstingsråden Kristoffer Tamsons (M) och Gustav Hemming (C) är de politiker som främst ansvarar för denna utveckling. Om målet var att förmå oss som saken berör att inte lägga sig i har dessa herrar därmed lyckats: vårt rederi ger nu upp våra försök att ge stöd åt den trafik som vi varit en del av sedan 1993. Och redaransvaret, som runt om på vår jord och sedan medeltiden är ett begränsat ansvar, blir från och med 2019 och i Stockholms skärgård ett obegränsat ansvar. Denna resa bakåt i tiden får SLL nu göra utan oss.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.