Högskolan

Relativister i högskolan, lämna akademin!

Den som sitter på en tjänst som lärare eller forskare och efter moget övervägande fortfarande är radikal relativist bör fundera på att självmant lämna högskolan. Det skriver företrädare för stiftelsen Academic Rights Watch, som bevakar den akademiska friheten i Sverige.

Ett argument för yttrandefriheten, den viktigaste delen av den akademiska friheten, går tillbaka till John Stuart Mill. Om det som yttras är sant, gör yttrandet att fler får sanna uppfattningar. Om det inte är sant, gör en öppen debatt att den sanna uppfattningen i frågan får en mindre dogmatisk karaktär, att vi omfattar den på ett mer insiktsfullt och levande sätt och förstår bättre varför den är sann. I båda fallen är det en vinst för samhället, det är Mills poäng.

Argumentet förutsätter att man kan tala om sanna och falska uppfattningar. Men den på svenska högskolor utbredda relativismen hävdar att det inte finns någon sanning eller att sanningen är relativ och därför mindre viktig. Därmed faller det kanske starkaste argumentet för yttrandefriheten.

För relativisten framstår den som kritiserar exempelvis andras forskning som en person som utövar illegitim makt och som, omotiverat eller av elakhet, gör andra illa. Steget är kort till att betrakta kritiska intellektuella som ”psykosociala arbetsmiljöproblem” och någon som kan disciplineras med hänvisning till arbetsmiljölagstiftningen. Här har något gått åt skogen, och relativismen är en del av förklaringen.

Humanister har tyvärr bidragit till relativismens utbredning, exempelvis i form av vissa typer av postmodernism. Utvecklingen har välkomnats av högskoleledningar som ofta har ett strategiskt intresse av att tona ner sanningssökandet och yttrandefriheten till förmån för mer kortsiktiga, politiska målsättningar, som regeringen som tillsatt dem gillar. På så sätt har humanister, som traditionellt i många fall varit maktkritiker, blivit ofta sedda gäster i högskoleledningarnas korridorer.

Det finns en värdefull insikt i relativismen som är värd att värna: att sanningen ofta är svårt att hitta och att man kan missta sig ifråga om man hittat den eller inte är givetvis helt rätt, och att man just därför bör odla en öppenhet för att i framtiden revidera även den mest välförankrade övertygelse om konkreta skäl skulle uppenbara sig som gör detta nödvändigt.

Men inget av detta är samma sak som att säga att sanningen inte finns, att den är relativ eller att det inte kan vara vetenskapens slutmål att hitta eller åtminstone komma nära den. Denna sammanblandning är fatal och en faktor som håller relativismen vid liv, trots att denna egentligen underminerar sig själv. Redan antikens skeptiker insåg nämligen att även relativisten hävdar något som sant, nämligen relativismen själv, och att den redan av det skälet är självmotsägande och ohållbar.

Utan antagandet om en objektiv sanning, som vi alla strävar efter att hitta och sprida, är utbildning och forskning i grunden poänglösa verksamheter. Akademiska miljöer där relativismen fått fotfäste kännetecknas därför av låg energi och svag produktivitet. Varför ska man anstränga sig när det ändå inte är så viktigt? Om sanningen ändå inte finns? Det görs väldigt lite datainsamling och anspråken på empirisk beläggbarhet och stringent argumentation är lågt ställda, utan argumentationen sker strategiskt så att den bekräftar de egna förutfattade meningarna.

I Sverige ligger inte minst genusvetenskap och pedagogik i farozonen, även om det givetvis finns mycket utmärkt forskning också inom dessa discipliner. Humanister och samhällsvetare måste en gång för alla övervinna den sorts relativism som förnekar strävan efter sanning i viktiga frågor som huvudsaklig vetenskaplig målsättning. Strävan efter objektiv sanning är nämligen definierande för vetenskaplig aktivitet och särskiljer den från andra verksamheter, såsom skönlitterärt författarskap och annan konstnärlig verksamhet eller olika former av aktivism.

Att rensa ut alla radikala relativister som underminerar högskolans verksamhet vore svårförenligt med den akademiska friheten,  initiativet bör i så fall komma från relativisterna själva. Den som efter moget övervägande fortfarande är radikal relativist bör därför seriöst fundera över att lämna högskolan och ägna sig åt något annat istället.

Så om du har en lärar- eller forskartjänst och är radikal relativist, varför envisas med att sitta kvar på tjänsten? Är det inte dags att lämna plats åt dem som inte tyngs av samma relativistiska ok?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.