Parrelaterat våld

Relationsvåld i alla dess former ska bekämpas

Jag har aldrig ifrågasatt förekomsten av mäns våld mot kvinnor – inte heller påstår jag att våldsuttrycken är exakt likadana. Men det kommer inte gå inflation i kvinnojourernas viktiga arbete för att man också hjälper män som utsätts för relationsvåld, slutreplikerar Johan Mparmpagiannis.

Slutreplik. Sara Eriksson påstår i sin replik att jag inte visat belägg för mina påståenden. Jag ställer mig frågande till detta påstående – har Sara Eriksson helt enkelt missat att länkarna i min artikel är markerade med blå textfärg? Ett tämligen vedertaget sätt att referera inom digital publikation.

Nåväl, om så är fallet är det givetvis en mänsklig miss. Det är när Erikssons egna belägg samtidigt lyser med sin frånvaro, som sammanhanget blir genant. Inte minst förundrad blir jag över detta påstående: ”Det är inte ovanligt att våldsutövande pappor använder barnen som gisslan i uppslitande vårdnadstvister". Har Eriksson missat att mamman tilldelas vårdanden i betydligt större utsträckning än pappan? Förövrigt hade det varit intressant att få se en jämförelse mellan hur många mammor kontra pappor som använt sig av denna utpressningsmetod.

Carina Glenning skriver såhär i en artikel i Corren: ”Om kvinnor i något sammanhang varit lika förfördelade som männen är i vårdnadstvister hade vi kallat det för vad det är – en djup orättvisa.” och vidare: ”Den nuvarande situationen är inte bara katastrofal för de barn som helt mister sina pappor, den är också ovärdig ett land som ständigt slår sig för bröstet för att vara världens mest jämställda”.

Det finns anledning att tro, att när Sara Eriksson antyder att jag ifrågasätter forskning och evidens, syftar hon på feministiska teorier om att män slår för att behålla sin överordning. Det vill säga utifrån hypotesen att det skulle finnas en könsmaktsordning. Det är viktigt att här poängtera att dessa idéer inte är falsifierbara, och har därmed ett tveksamt forskningsvärde och är i alla avseenden inte evidenta. Påståenden som varken kan bevisas eller motbevisas är i bästa fall ett analysverktyg.

Som jag läser Sara Erikssons replik, lyser den av missunnsamhet och vilar på ett tillrättalagt tankemönster där mäns utsatthet ska betraktas som individuella enskildheter medan kvinnors diton ska förstås i kollektiva och strukturella termer – som ett symptom på något större. Signifikativt för denna ordning är vidare att varje försök att kartlägga också männens utsatthet i en strukturell mening – upplevs som ett ifrågasättande av, och därmed ett hot mot, hela arbetet kring mäns våld mot kvinnor. Men jag har aldrig ifrågasatt förekomsten av mäns våld mot kvinnor – inte heller påstår jag att våldsuttrycken är exakt likadana.

Jag vill sammanfatta dessa rader med följande ord: Var inte rädda! Det kommer inte gå inflation i ert viktiga arbete för att man också hjälper män som utsätts för relationsvåld.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.