Debatt
Rehabilitering
7 september 2020 kl 11:10

”Rehabiliteringsskulden kräver krisinsatser”

Patienter som behöver rehabilitering efter en cancerbehandling får ofta inte den hjälp de behöver. Så var det före pandemin och nu är det än värre. Ansvariga politiker måste inse att rehabiliteringsskulden är lika viktig att ta itu med som vårdskulden. Ett tillfälligt stöd till frivilliga aktörer borde vara ett inslag bland krisåtgärderna, skriver Cancerrehabfonden.

Det här är en opinionstext

Pia Watkinson
generalsekreterare Cancerrehabfonden

Alla inser att en pandemi kastar om vårdens prioriteringar totalt. Ingen kritiserar sjukvården för att mindre livshotande tillstånd får stå tillbaka när den gör allt för att rädda svårt covidsjuka.

Men alla inser också att cancerceller i en människokropp inte låter sig hejdas av en pandemi. Behoven hos de patienter som fått stå åt sidan brukar kallas en ”vårdskuld”. Men också eftervården, rehabiliteringen, har drabbats hårt. Vi på Cancerrehabfonden har samma bild som redovisats på denna plats av Fysioterapeuternas ordförande Stefan Jutterdal. Han visade att sju av tio patienter har fått mindre rehabilitering under pandemin. Vid sidan av vårdskulden växer också en rehabiliteringsskuld.

Att man är färdigbehandlad för cancer innebär tyvärr inte alltid att man är frisk. Många får allvarliga biverkningar och känner en djup ångest över att sjukdomen ska komma tillbaka. Livskvaliteten påverkas och frågorna är många. De berör sådant som matlust, träning, sömnrubbningar, sex, oro och rent existentiella frågor.

Vår patientgrupp är mycket utsatt. Även om deras tumörsjukdom är behandlad utgör de i många fall en riskgrupp för covid-19. Det gör dem villrådiga. Å ena sidan är de ofta i behov av uppföljande vårdinsatser, å andra sidan vet de att vistelser utanför hemmet innebär en förhöjd smittorisk.

Därför anpassar nu vi, liksom många andra, verksamheten till det nya läget. Vi genomför digitala rehabveckor för patienter som på grund av smittorisken inte kan resa. I de vanliga aktiviteterna gör vi allt för att minimera smittorisken.

Resurserna för rehabilitering var otillräckliga redan före pandemin och nu har läget försämrats ytterligare. Situationen kompliceras än mer av att de ideella aktörernas resurser också minskar i ett läge då de behövs mer än någonsin. Vi är helt beroende av frivilliga gåvor och sponsring, och pandemin har inneburit ett kraftigt intäktstapp, framför allt från företag.

Cancerrehabfonden har egentligen två uppgifter. Vi hjälper till med rehabilitering men samtidigt bildar vi opinion för att regioner och kommuner ska ta sitt ansvar, så att behovet av våra insatser minskar. Vi har aldrig fått några bidrag från det offentliga och tar inget betalt för våra insatser.

Men i den exceptionella situation som nu råder bör ansvariga politiker ge ett tillfälligt stöd till aktörer som avlastar det offentliga. För att ta Cancerrehabfonden som exempel är våra aktiviteter kraftigt översökta – vi måste säga nej till tre av fyra ansökningar. Och allt tyder på att vi kommer att se ett enormt uppdämt behov av insatser, när rädslan för smitta avtar.

Enligt det nationella vårdprogrammet har cancerpatienter rätt till en god eftervård. I dag lever regioner och kommuner inte upp till det. Verksamheten måste byggas ut. I det korta perspektivet gäller att säkra att inte befintliga resurser i den ideella sektorn slås ut på grund av pandemikrisen. Det är därför viktigt att ideella aktörer som avlastar den offentliga sektorn får ta del av krisstöd. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 7 september 2020 kl 11:10
Uppdaterad: 7 september 2020 kl 11:48

Skribent

Pia Watkinson
generalsekreterare Cancerrehabfonden