Fredagen den 27 oktober. Kanske kommer många att minnas den som en ödesdag. En dag när vi som samhälle valde väg, när vi accepterade att en grupp människor och medborgare inte skulle vara en del av oss andra. Att det, de, inte är värda det. En skammens dag.
Försäkringskassan meddelade i en skrivelse till regeringen att man tolkat en dom i Högsta förvaltningsrätten och att domen kommer att ”få svåröverskådliga konsekvenser för stat, kommun och enskilda”.
Uppskattningsvis 6 000 personer beräknas få sina möjligheter att leva som andra kraftigt begränsade. Många kommer att tvingas från egna boenden till institutioner, andra kommer att vara isolerade med bara punktinsatser från hemtjänst som stöd. Den praxis som domen leder till är oundvikligen den sista spiken i kistan för den intention som en gång fanns med LSS - rätten att leva som andra.
Jag vill inte ha ett samhälle där vi väljer att människor med omfattande hjälpbehov ska buntas ihop på institutioner, är utlämnade till anhörigas goda vilja, ork och förmåga eller sitter ensamma och isolerade i väntan på att hemtjänsten kommer förbi med en matlåda. Dit är vi på väg.
- Dra i handbromsen, inför nödstopp nu! RBU har i ett års tid uppmanat regeringen att införa ett nödstopp för assistansneddragningar. Det är dags nu, bättre sent än aldrig. Ge er själva och alla assistansbehövande chansen att överblicka situationen och ta ett ärligt menat omtag.
- Beskriv vad ni vill uppnå – vad ska assistansen vara? Tillämpningen av lagstiftningen och dess syfte skevar enormt. Ta ett ärligt grepp kring vad ni vill att målet med personlig assistans ska vara och för vem den ska vara. I dag har vi en lagstiftning byggd på principer som det inte finns någon intention att uppfylla, det skapar både frustration och osäkerhet.
- Var ärlig om vad det får kosta! Det går inte att lura någon om att syftet med de senaste årens nedmontering av LSS i allmänhet och personlig assistans i synnerhet är direkt hänförliga till ekonomi. Det är oärligt att hävda att det inte är en faktor, utan att man ”värnar om en rättvis tillämpning”. Inte ens personer med ett lika omfattande som uppenbart hjälpbehov ges rätt till assistans i behövd omfattning. Alla vet att det handlar om pengar, så var ärlig och rak. Berätta vad det får kosta så det åtminstone går att föra debatten på korrekta grunder.
- Ändra lagstiftningen! Den måste ändras och anpassas efter syftet. Det går inte längre att utreda eller vältra över ansvaret på den verkställande myndigheten. FK har tydligt placerat frågan hos regeringen. Nu krävs aktion!
Åsa Regnér, ansvarig minister, det yttersta ansvaret är ditt. Att ”följa utvecklingen” är inte längre ett alternativ. Du är ansvarig för ett område inom svensk politik på väg att haverera fullständigt. Att stillatigande se på och ”följa utvecklingen” vore ett svek mot inte bara de assistansbehövande och deras anhöriga utan mot hela vårt samhälle.
Men oppositionen har också ett ansvar. Det är dags att sluta prata, sluta plocka billiga politiska poänger. Det finns alla möjligheter för oppositionen att kräva att regeringen agerar, det handlar bara om att verkligen vilja förändra och inte bara prata om det.
Läs också
Det finns ännu möjligheter att förvandla den 27 oktober till bara en fredag i raden, ingen dag att särskilt minnas. Men då krävs ryggrad att faktiskt agera. Att passivt ”följa utvecklingen” kommer att innebära att den kommer att kommas ihåg som en skammens dag. Jag hoppas att ansvariga politiker inte vill ha det på sitt samvete.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
