Debatt
Demens
17 maj 2019 kl 13:20

Regeringen hopplös gällande demensplan

Efter flera förspillda år är det bra att en nationell demensplan nu kommer på plats, men regeringen Löfvens senfärdighet och ovilja att prioritera de demenssjuka är anmärkningsvärd, replikerar Kristdemokraternas vice partiledare Jakob Forssmed och äldrepolitiske talesperson Michael Anefur.

Det här är en opinionstext

Replik. Det är glädjande att läsa att regeringen äntligen är i gång med arbetet med en nationell demensstrategi. Tyvärr har man slösat en hel del tid längs vägen. Att strategin nu kommer på plats och att det finns pengar i budgeten för genomförandet är tack vare att Kristdemokraterna drivit regeringen framför sig – och avsatt pengarna i den M/KD-budget som vann riksdagens bifall.

Det är svårt att tro att det skulle vara så svårt att få socialdemokrater att förstå vikten av en sådan här satsning, men det är svårt att känna igen en socialdemokrat på den politik hen driver nuförtiden. Dessvärre har bristen på politisk vilja att genomföra förbättringar inom demensvården funnits ända sen den första regeringen Löfven tillträdde.

Under Kristdemokraternas tid i Socialdepartementet förberedde vi ett arbete kring en nationell demensplan inför mandatperioden 2014–2018 och avsatte pengar i budgeten. 50 miljoner kronor avsattes för 2015, 88 miljoner för 2016, 153 miljoner för 2017 och 205 miljoner för 2018. Det låg färdigt när Löfven tillträdde.

Satsningen var tänkt att främja ökade kunskaper om demenssjukdomar. Den skulle dessutom bidra till en effektivare användning av befintliga resurser genom forskningssamarbeten, framtagande och spridning av bättre verktyg för t ex utredning och diagnostik, i vård och omsorg eller för stöd till anhöriga.

Men vid S/MP-regeringens tillträde 2014 försvann satsningen helt och i dess första budgetproposition ströks pengarna. Med ett pennstreck och några formuleringar lyftes nära en halv miljard kronor till detta viktiga område bort.

Att Alliansens budget för 2015 sedan vann i riksdagsomröstningen – inklusive pengarna till en nationell demensplan – spelade ingen roll. Inte ens då genomförde den rödgröna regeringen demensplanen. Pengarna användes inte, utan togs bort igen vid första bästa tillfälle – nämligen i ändringsbudgeten våren 2015.

Inför valet 2018 vaknade Socialdemokraterna och insåg sitt misstag. Man lanserade då en satsning på en nationell demensplan – men utan att tillföra resurser för att genomföra strategin.

Men tack vare att en kristdemokratiskt präglad budget återigen röstats igenom i riksdagen tillförs nu 50 miljoner kronor per år till demenssatsningen. Vi klarade att prioritera det som regeringen uppenbarligen inte gjort i sina egna budgetar, och nu finns pengar att genomföra satsningen!

Men tyvärr har regeringen tagit bort andra viktiga satsningar som inte minst skulle kommit att motverka demens. I vårändringsbudgeten 2019 ströks två satsningar på gemenskap och aktivering inom äldreomsorgen på sammanlagt 220 miljoner kronor per år, samt en satsning på personalkontinuitet på 110 miljoner per år, som M/KD-budgeten säkrat i höstas. Neddragningen sker trots att gemenskap och aktivering är ett av tre områden som socialministern nu presenterar att demensstrategin ska fokusera på och trots att personalkontinuitet är särskilt viktigt i omsorgen om personer med demenssjukdom. Och inga nya resurser utlovas i stället.

Vi förstår att förra äldreministern Åsa Regnér (S) efter sin avgång uttryckte besvikelse över att regeringen inte prioriterat äldrefrågorna. Och man verkar fortsätta i samma anda.

Det är bra att det nu – efter alla dessa år – kommer en nationell demensplan på plats, men senfärdigheten och oviljan att prioritera de demenssjuka är anmärkningsvärd, liksom nedskärningar som drabbar denna grupp och deras anhöriga.

När andra inte klarar av att prioritera äldreomsorgen och demensvården, utan kohandlar bort dessa viktiga delar i budgetuppgörelser där satsningar på naturguider och gratis inträde för vuxna till storstadsmuséer är mer angelägna, håller Kristdemokraterna dessa frågor högt.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.