”Regeringens duckande från ansvar har nått vägs ände”

Sorgesamma siffror talar sitt tydliga språk. Sammanlagt har våra nordiska grannländer inte ens en fjärdedel så många döda i Covid-19 som Sverige och det är långt från över. Till slut har regeringen erkänt att den svenska modellen inte varit lyckosam. Men så långt som att ta ansvar för sitt misslyckande vill man inte gå.

I stället skyller man ifrån sig på tidigare regeringar, kommuner, regioner, myndigheter med flera och att det på förhand var svårt att överblicka konsekvenserna. Frågan om Sveriges beredskap vid allvarliga smittor är dock inte ny. Redan för ett och ett halvt år sedan (2018/19:225) ställdes frågor i en debatt till socialminister Lena Hallengren (S) om Sveriges strategi gällande beredskap vid spridning av allvarliga smittor och vaccinationsstrategier.

Det påpekades att vi behöver en strategi, tydligt ledarskap på ett uppdaterat och seriöst sätt. Att det inte räckte med förklaringar om hur god Sveriges beredskap är, när det finns lösa trådar och handlar om samhällets säkerhet. Att regeringen måste ta ansvar för sjuk- och äldrevårdpersonal i ett krisläge.

Hallengren hävdade envist att regeringen visst hade en samlad bild och tydlig ansvarsfördelning med väl fungerande samordning, att beredskapen mot hälsohot generellt var god. Hon betonade att beredskapen låg hos Folkhälsomyndigheten som hade ett övergripande nationellt ansvar. Att där inte bara finns en mycket genuin och djup kunskap om smittskyddshantering- och beredskap, utan att de också verkligen låg i framkant med detta. Det behövdes minsann inga ytterligare förbättringar, regeringen hade full koll och det fanns inget skäl till oro. 

När jag ett år senare ställde en skriftlig fråga till Hallengren (2019/20:1827) 29 juli i år, var statsrådet fortsatt stolt över den goda beredskapen:  ”Jag vill inledningsvis nämna att jag inte delar Marléne Lund Kopparklints bild av regeringens insatser med anledning av den rådande pandemin. Tvärtom har regeringen vidtagit ett flertal viktiga insatser för att stärka arbetet på myndigheterna och hos kommuner och regioner och då särskilt vad gäller insatser riktat till gruppen äldre.” 

Nu efter Coronakommissionens rapport kan man konstatera att regeringens planer för att skydda befolkningen och i synnerhet våra äldre har varit ett fatalt misslyckande. Hallengrens höga svansföring och regeringens ”flertalet viktiga insatser” har visat sig vara ett luftslott. Facit är tusentals döda och många som fått men för livet. 

Av respekt mot alla drabbade, vore det värdigt om Lena Hallengren med regeringen tog ansvar fullt ut i stället för att ägna sig åt nånannanism där man skyller ifrån sig på allt och alla. Det är inte Anders Tegnell, Göran Persson, Fredrik Reinfeldt, EU, nittiotalets ädelreform eller nuvarande lagstiftning som har ansvaret för vårt land. Det är regeringen som har det! 

Regeringsduglighet mäts bland annat i förmågan att erkänna fel. Regering är man alla dagar, soliga såväl som regniga och man kan aldrig ta ledigt, i synnerhet inte i ett krisläge. Att leende klippa band och stolt berätta om goda resultat under högkonjunktur är lätt. Att rakryggat stå upp när storm och mörker i form av smitta, död, arbetslöshet och oro drabbar landet, är betydligt svårare. 

Nu har regeringens duckande från ansvar nått vägs ände. Vi behöver inga fler folk-SMS eller presskonferenser där man skyller på allt och alla. Sverige behöver en regering som tar smittan på allvar, visar tydligt ledarskap och tar på sig ansvaret för misstagen som gjorts. Att man tar Coronakommissionens synpunkter på allvar och faktiskt visar att man haft god beredskap inför andra vågen.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.