Debatt
Lönebildning
19 augusti 2016 kl 05:45

Denna artikel publicerades för 3 år sedan

”Regeringen vill politisera lönerna”

Politiker ska inte lägga sig i lönebildningen på arbetsmarknaden! Att ställa krav på kollektivavtalsliknande villkor vid offentlig upphandling, som regeringen vill, är inte förenligt med den svenska modellen.

Det här är en opinionstext

Jag deltar nästan inte alls i samhällsdebatten längre; det är över sex år sedan jag lämnade regeringen. Men nu måste jag göra ett undantag i en principiellt mycket viktig fråga.

På det det sista regeringssammanträdet före midsommar och efter att riksdagen tagit sommaruppehåll, beslutade regeringen att lämna en proposition till riksdagen om att kräva kollektivavtalsliknande villkor vid offentlig upphandling.

Att ställa ”kollektivavtalsliknande krav” kan låta rimligt och i linje med den svenska modellen, men sanningen är att propositionen utgör ett avgörande och dramatiskt steg bort från partsmodellen på arbetsmarknaden och ett stort steg mot ökad politisering av både lönebildning och upphandling.

ILO94 heter den konvention om krav på kollektivavtal vid offentlig upphandling som Sverige aldrig ratificerat. Konventionen, och dess krav, har diskuterats i Sveriges riksdag sedan 1950 och varje gång krav har rests på ratificering har majoriteten i riksdagen, inklusive socialdemokraterna, röstat emot.

Varför? För att detta krav inte är förenligt med den svenska modellen där politiker inte lägger sig i lönebildningen utan håller sig strikt neutrala mellan parterna. Det har därför, hittills, setts som i konflikt med andemeningen i modellen att ställa krav på avtal i upphandlingar, när vi inte ställer sådana krav på arbetsmarknaden i övrigt. Vi har ingen lagstadgad minimilön i Sverige och heller inte allmängiltigförklaring av kollektivavtal som i Tyskland. Att ingå avtal, och hur de ska se ut, är upp till parterna.

Nu överger Socialdemokraterna denna grundbult i modellen. Det spelar ingen roll i vilket syfte; man överger här en bärande princip och tar stora steg mot en minimilönemodell som vi hittills varit förskonade ifrån. Nästa steg blir naturligen att politiker lägger sig i vilka miniminivåer som ska gälla, om politikerna inte är nöjda med nivåerna eller innehållen i avtalen i övrigt.

Dessutom finns ytterligare principiella invändningar. För det första: vem avgör vilka miniminivåer som avses? Och för det andra: är dessa krav verkligen förenliga med EU-rätten? Om det säger regeringen i princip ingenting och det på rätt goda grunder – den har nämligen ingenting att stå på och inga bra svar att ge.

En invändning mot min argumentation jag fått höra handlar om att om man bara har rent mjöl i påsen och inte lönedumpar så har man inget att oroa sig för. Det argumentet är i linje med den klassiska frågan ”har du slutat slå din fru?” Kommuner och landsting kommer inte att våga eller orka vänta på att facket ska tolka hur villkoren stämmer överens med de snåriga kollektivavtal som dominerar arbetsmarknaden. I praktiken kommer därför lagstiftningen, om den blir av, att innebära att det bara är kollektivavtal som gäller. Därmed stängs hälften av landets alla småföretag ute från att ha staten och kommunerna som kunder. Priset för landets skattebetalare kommer att bli skyhögt.

Redan i dag är det i många fall svårt att hitta anbudsgivare i kommunala upphandlingar. Med det nya förslaget riskerar kommunerna att få ännu svårare att hitta leverantörer med bra produkter och tjänster till rimliga priser.

I och med detta avsteg från den svenska modellen försvinner alla hinder för ytterligare politisk inblandning i lönebildning och villkor på arbetsmarknaden. När jag var arbetsmarknadsminister fick jag kämpa hårt för att hålla borgerliga systemskiftesivrare borta från arbetsmarknadslagstiftningen. Motsvarande kamp inom socialdemokraterna verkar Ylva Johansson ha förlorat.

vad tycker då arbetsmarknadsminister Ylva Johansson om förslagets principiella betydelse? Hon har ju trots allt ansvar för arbetsrättslagstiftningen. Är det rimligt att göra detta avsteg från den svenska modellen för att göra LO glada? Och vad tycker konsumentminister Per Bolund som måste förklara varför priser kommer att stiga och kvalitén att sjunka – inte för att oseriösa företag inte längre kommer att kunna lönedumpa utan för att seriösa, hårt arbetande småföretagare, med schyssta villkor men utan avtal, ändå kommer att stängas ute från upphandlingarna. Och vad säger näringsminister Mikael Damberg om att hälften av alla småföretag effektivt kommer förlora möjligheten att ha det offentliga som kund?

Den föreslagna lagstiftningen måste slängas i papperskorgen omgående. Den har massor av förlorare men bara en vinnare; de fackförbund som kommer avgöra vilka företag som kommer kunna delta i offentlig upphandling.

Kartellen förstärks, kunderna och konsumenterna förlorar. Och civilminister Ardalan Shekarabi som tagit fram propositionen blev just Sveriges svar på protektionisten Donald Trump.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.