Regeringen sviker barnen till frihetsberövade

Efter drygt ett års betänketid har regeringen nu gett besked i frågan om stöd till barn med en frihetsberövad familjemedlem. Det blir inga öronmärkta pengar till kommunerna, inga nationella riktlinjer och inget kunskapsstöd. Samma regering som har drivit på för ett lagstadgande av barnkonventionen väljer nu att svika en av de mest utsatta grupperna - en grupp barn och unga som dessutom ökar till följd av regeringens insatser mot den grova våldsbrottsligheten.

2018 gjorde Bufff, Barn ungdom med förälder/familjemedlem i fängelse, en beräkning som visar att 160 000 barn det senaste året har en förälder som har dömts för brott. Räknar man in syskon, extraföräldrar och mor- och farföräldrar blir summan betydligt högre. Till det ska läggas barnen till alla de som grips, häktas och döms i spåren av insatserna mot den grova och organiserade våldsbrottsligheten. Vi har hela tiden betonat vikten av mer förebyggande arbete eftersom vi vet att barn till frihetsberövade familjemedlemmar i mycket högre grad än andra barn riskerar att utveckla psykisk ohälsa och egen kriminalitet. Trots det lyser satsningar på förebyggande insatser med sin frånvaro.

I slutet av 2018 presenterade Socialstyrelsen en kartläggning som visar att åtta av tio av landets kommuner saknar specifikt stöd för barn med frihetsberövade föräldrar. Nästan inga kommuner har ett förebyggande arbete. En av slutsatserna i rapporten var att stödet behöver stärkas och ett förslag var att det skulle ske med statliga medel. Det är ett förslag som vi har välkomnat. I en intervju i P3 Nyheter i förra veckan gav dock socialminister Lena Hallengren (S) uttryck för att regeringen inte avser att följa rekommendationen. Kommunerna får klara sig själva, var budskapet.

För oss i Bufff som har 20 års erfarenhet av att ge stöd till barn och ungdomar med en frihetsberövad familjemedlem kom beskedet som ett slag i ansiktet. Vi har alltid barnens bästa för ögonen och vet hur mycket det betyder att få någon att prata med och att träffa andra i en liknande situation. Oron, skammen och frustrationen blir lättare att bära. Utsatthet och stigma byts mot framtidstro och livsglädje. Om kommunerna ska kunna stärka stödet, behöver de både mer kunskap, mer pengar och ett strukturerat samarbete med den idéburna sektorn. De klarar inte det på egen hand, alldeles oavsett hur hårt regeringen pressar på. Och det nationella åtagandet behöver gå längre än så.

Vi bedriver en verksamhet där vi utifrån barnens behov erbjuder samtal, möten, rådgivning och olika aktiviteter på olika håll i landet. Vi skulle vilja finnas överallt eftersom behoven finns överallt, men svårigheterna med finansiering stoppar oss. Som det är i dag måste vi söka föreningsbidrag och aktivitetsstöd i varje enskild kommun. För en organisation som vill arbeta regionalt och över kommungränserna passar regelverket dåligt. Barn som bor utanför den bidragsgivande kommunen riskerar att inte få det stöd som de såväl har rätt till och är i behov av.

I dag kan en eller två kommuner i en region samarbeta med oss genom stöd till verksamheten eller idéburet offentligt partnerskap (IOP) medan resterande kommuner i regionen åker snålskjuts. Vi skulle gärna se ett undantag där vi får medlen direkt från staten och stödet kunde säkerställas över tid. Detsamma gäller den nationella stödlinjen och chatten som Bufff bedriver och dit alla barn, oavsett bostadsort, kan höra av sig.

Verksamheten kostar 3,5 miljoner per år och är ett minimum för de insatser en stat ska tillhandahålla enligt barnkonventionen. Vi har krävt ett varaktigt stöd som sträcker sig över tid och inte beslutas år från år. Men även här har regeringen valt att förhålla sig passiv.   

En positiv sak med socialministerns besked häromdagen är att det är nu klargörs att det verkligen är kommunerna som har huvudansvaret för barn med en frihetsberövad familjemedlem. Som en följd av förtydligandet hoppas vi också att regeringen inser kommunernas begränsningar och tänker om när det gäller det riktade stödet.

En relativt liten investering skulle kunna spara mycket lidande och stora summor pengar genom minskad psykisk ohälsa och lägre risk för nyrekrytering till kriminalitet. Det vore också ett sätt att visa att Sverige tillvaratar barnens rättigheter, inte bara på pappret utan också i praktiken. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.